Ohederligt och obehagligt av Poirier Martinsson

Svenska Dagbladets ledarsida, måndag. Under rubriken "Samvete och abort" får den konservative filosofen Roland Poirier Martinsson breda ut sig med de mest häpnadsväckande reaktionära åsikter jag sett på bra länge. Häpnadsväckande till och med för att komma från honom. Dessutom: han argumenterar på ett så instringent och ohederligt sätt att jag nära nog sätter frukostkaffet i halsen.

Anledningen till att Poirier Martinsson tar ut sina käpphästar i manegen är fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark, som av religiösa skäl inte vill utföra aborter och därför inte är välkommen till den arbetsplats där hon först blivit lovad jobb. Detta stör honom oerhört, förstår man. Först får läsaren veta att det är samma sak (dvs lika etiskt tvivelaktigt) att som polis tvångshämta flyktingbarn som att i jobbet som barnmorska utföra en abort. Det är en illa vald liknelse, men ok, den kan passera. Desto obehagligare blir det dock när Poirier Martinsson gör gällande att ett par som väntar barn skulle må dåligt och kanske till och med känna sig tvingade att göra abort om den barnmorska de möter på MVC är för abort, det vill säga följer svensk lag. Detta är ett fullkomligt hårresande påstående! Steget mellan att vara för abort och att förespråka abort i det enskilda fallet - hur ser det ut enligt Poirier Martinsson? Nej, det klargörs givetvis inte!  

Till stöd för sin argumentation menar Poirier Martinsson att det "myllrar" av "blivande föräldrar som är abortmotståndare". Givetvis helt utan att anföra något annat belägg för detta påstående än att "folk hör av sig" till honom. För att de håller med honom, underförstått. Visst, det klart att det finns folk som är emot abort. Ingen tvivlar på det. Det har man rätt att vara. Men 1) Poirier, som bor i Texas, nämner inte om det är folk där som hör av sig. Det spelar ju viss roll för hur sanningsenligt verbet "myllrar" är. 2) huruvida dessa människor delar med sig av erfarenheter av att ha känt sig pådyvlade en abort de inte ville ha/göra eller "bara" vill prata motstånd mot abort i största allmänhet, det framgår inte heller.

Dessutom: det spelar faktiskt ingen roll om det så är horder med människor som hör av sig till Poirier Martinsson för att ventilera sitt abortmotstånd. Abort är lagligt i Sverige. Den som vill jobba som barnmorska ska kunna utföra de arbetsuppgifter jobbet innehåller. Jag undrar om Poirier Martinsson tycker att det är OK om läkare och sjuksköterskor som är Jehovas Vittnen vägrar ge blodtransfusioner och hellre låter människor dö.

Det är första april i morgon, inte idag.

Normer om kroppen - och det missriktade motståndet

Kroppen. Jag återkommer till den. Idag har jag paus från löpningen eftersom jag ska springa ett seedningslopp inför GöteborgsVarvet imorgon och vill vara maximalt pigg i benen då. 10 km ska avverkas i rekordfort är det tänkt och då får man inte vara det minsta matt eller stum. Alltså ingen runda idag. Det är jag själv som bestämmer och nu har jag gjort detta val. För min egen skull. Men om jag bara skulle gå på min kortsiktiga längtan skulle jag snöra på mig skorna och ge mig ut på en långrunda här snart. Som jag brukar göra på lördagsförmiddagar.

För att göra något kreativt av den rastlöshet som ofelbart uppstår när jag inte får utlopp för min springlust tänkte jag skriva något om träningen som ett sätt att disciplinera kroppen, hur det "behovet" har uppstått och vad det gör med oss människor.

Jag har en stor inneboende kluvenhet inför detta med träning och kroppskontroll. Det är mycket å ena sidan.... men å andra sidan... när jag resonerar med mig själv (eller med andra om detta).  

Från början var träningen och kosten ett sätt att bli smal. Det var inte ett mål som överskuggade andra mål. Det var det enda målet. Jag hade inget tanke på något annat. Hälsa, bra kondition, att bli piggare och mer motståndskraftig mot sjukdomar eller leva längre (eller någon annan av alla de goda effekter som kommer ur att ha en vältränad kropp) intresserade mig inte. Jag ville bara bli smal, punkt. Jag ville uppfylla normen för hur en kvinna ska se ut för att vara gångbar och behaglig. Med det målet tränade jag och åt sunt och magert och drog på mig en mild form av träningsanorexi. Under lång tid brottades jag med mindervärdeskänslor och det enda sättet att må bra var att se till att vågen höll sig på rätt sida om magiska siffror. Min kropp var en fiende som skulle besegras, en inte en vän att uppleva roliga saker med.

Någonstans på vägen mellan då och nu har jag blivit trygg nog att skaffa mig andra mål. Träningen handlar inte längre om vara smal, mat är inte längre nåt jag räknar på. Att springa är ett sätt att leva, ett mål i sig. Jag springer för att jag mår bra medan jag springer, det ger mig ro att tänka och endorfinkickar att leva hela dagen på. Jag springer inte för att bli smal. Jag springer egentligen inte för något alls, men en del mål har jag skaffat mig. Jag vill kunna springa ett marathonlopp utan smärta, jag vill sätta nytt personbästa på GöteborgsVarvet, jag vill springa en mil på under 48 minuter. Såna mål har jag.

Men fortfarande kan jag höra den gamla jävulens röst inne i mitt huvud. Den som sa till mig att jag måste gå ner i vikt, äta mindre och magrare, avstå från sås och inte ta om från lunchbuffén. Jag tror inte att den rösten någonsin kommer att tystna helt. Jag är rustad för att slå dövörat till och fortsätta träna och äta på mitt sätt, de allra flesta dagar går det bra, men det är ingen garanti. Jag är sårbar och nåbar, precis som alla andra kvinnor som kämpar med de snäva normer som når oss från reklam, film och andra medier. Det är svårt att stå emot, för alla.

Jag är utan tvekan kritisk till dessa krav och normer. Det kommer inte ut något gott ur den ångest som massor av kvinnor (och män) känner inför sina egna kroppar. Att vara upptagen med att grubbla över om en duger eller inte, att träna för att skapa sig en utsida som passar in, att äta (eller inte äta) för att ingen ska kunna säga att en är tjock - det är ingen bra grund för ett gott liv. Därom är jag alldeles säker. Been there, done that. (Och kan som sagt fortfarande trilla dit igen).

Men. Att ha en kropp som orkar röra på sig, en kropp vars muskler, leder och senor medger fysisk aktivitet utan att gnissla och smärta, en kropp som väger lagom mycket så att knäna och ryggen pallar för att bära runt på den - det skapar livslycka. Därom är jag också alldeles säker. Jag vill alltid orka springa, jag vill aldrig bli så tung att mina knän inte orkar bära mig. Jag vill aldrig ha så dålig kondition att jag inte orkar gå uppför trappor eller backar. Jag vill ha en kropp som håller för det jag behöver kunna göra för att må bra.

Och här kommer kluvenheten in. För även om de krav som ställs på oss ställs av fel skäl - för att vi ska vara vackra och aptitliga för andra att se på - så är det i sig sunt att ha en kropp som orkar fungera. Som till exempel inte väger alldeles för mycket. Att göra motstånd mot normen genom att vägra vara sund (vilket inte bara handlar om vikt, förstås) är därför bara ännu ett sätt att skada sig själv. Det utgår från vad en uppfattar som förtryckande, genom att reagera på det, men det gör det på ett sätt som slår tillbaka på en själv. Det är inte ett befriat sätt att vara sig själv nog. Det är att ta makten över sin egen skada, men det är fortfarande att skada sig. Den befriade kroppen är en kropp som kan göra allt. Som inte begränsas av någonting. Inte av normer om magerhet eller höga klackar men inte heller av ett långfinger i luften i form av överflödskilon eller dålig kondition.

Läraren flyttar till sin skrivarbubbla

En intensiv undervisningsperiod är snart slut. Jag har alltid en stor del av min undervisning förlagd till terminens första halva. Det har slumplat sig så och det är ok, det gör att den andra halvan kan hållas ganska "ren" och att det finns tid för eget skrivande på det sätt som passar mig: många dagar på raken då jag kan pyssla helt och hållet med mitt. Dagar då jag inte störs av undervisning och kontakt med studenter. Jag fungerar så: jag vill helst jobba med en sak i taget och försjunka i det. Inte hatta runt mellan en massa olika uppgifter. Eller mer rätt: det är så jag vill ha det när jag är forskare/tänkare/författare. När jag är lärare är jag mycket mer kortsiktig och tålig när det handlar om att bli avbruten eller behövd, när det är korta deadlines och mycket runt om hela tiden. Jag funkar i det.Tycker rentav om det. Jag störs inte alls av att ha folk runt mig, att vara i centrum hela tiden eller att studenter mailar, ringer och kommer förbi mitt kontor för att ställa frågor eller bara småprata. Men om samma kontext flyttar med mig när jag ska gå in i min andra roll, när jag ska skriva, då funkar jag inte alls. Då kan ett avbrott bli till en förlorad förmiddag. Då behöver jag flytta in i en bubbla.

Just nu är det övergångsfas. Betyder: inga fler föreläsningar. Betyder också: en massa tentor att bedöma. Men parallellt och efter det: tid för mitt bokprojekt om att pappa i exil, projektet som nu ska bli till en färdig bok. Innan semestern ska den vara korrfärdig, det är planen. Idag är första dagen på länge som jag hinner ens titta på texten, närma mig den och se skillnaden mellan de kapitel som är mer klara och de som är embryon fortfarande. Jag tycker om den men jag är också lite trött på den. Jag vill att den ska bli klar och att den ska bli bra. Så att några andra vill läsa den. Det den handlar om är viktigt, det tror jag verkligen. Nu ännu mer än när jag började skriva. Att förstå är grunden till så mycket. 

Jag plockar fram den senaste utskriften och ser att alla marginaler är fulla av anteckningar på längden och tvären. Det är där jag får börja, så jag hittar in i texten igen. Hej boken, nu kör vi!

Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Väljare. Ett vanligt ord i medierna, särskilt nu när det är valår. Det är något med detta ord: Välja.re. En sån som väljer. Varför heter det så? Varför heter det inte röstare?

Vi säger att rösta, t ex i uttryck som rösta blankt. Vi pratar om vilket parti vi ska rösta på. Inte vilket vi ska välja. Men när vi omnämns i medierna, som grupp, då blir vi väljare. Vad betyder det? Vilka associationer ger det?

Att rösta, att avge en röst, är att säga något. När vi röstar i ett riksdagsval så säger vi hur vi vill att landet ska styras de kommande fyra åren. Uttrycket rösta kommer från att yttra sig, använda sin röst för att påverka sakernas tillstånd. Jag tycker att det är vackert! Det demokratiska systemet innebär att var och en kan göra sin röst hörd. Rösträtt heter det, detta att var och en har en rätt att göra sin röst hörd. Du och jag och alla andra med rösträtt är tillfrågade: vad säger ni, hur ska vi ha det? Den som säger hur den vill ha det tar ett ansvar. Och omvänt: den som inget sa kan inte komma och klaga efteråt. Att säga hur en vill ha det är kollektivt. Det bygger på att vi är flera och att vi ska jämka samman oss, enas om nåt som funkar för så många som möjligt. I politiken liksom när vi gör upp om hur vi ska leva tillsammans hela släkten i den hyrda sommarstugan eller när vi är några vänner som ska gå på bio tillsammans.

Att välja är något helt annat. Det finns ingen röst i väljandet. Inget kollektivt och inget ansvar. Den som väljer ser bara till sig själv och hur hen vill ha det. Den som väljer ställs inför ett utbud som någon annan har dukat upp. Den som ska välja kan göra det med mer eller mindre omsorg och eftertanke, men det är en individuell handling som inte tar ansvar för något gemensamt. Den som ska välja kan man fjäska för: välj min produkt, välj mig!

I valrörelsen behandlas jag (och du) som en som ska välja, inte som en som ska rösta. Inte som en ansvarstagande och kollektiv medborgare utan som en jagnära individ. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Den privata lösning jag inte vill ha

I söndagens Svenska Dagbladet finns ett reportage om en förlossning, skrivet av den svenska frilanskorrespondenten Kinga Sandén. Det handlar om när hon 2013 födde sitt första barn på ett sjukhus i Buenos Aires. Hon bor där och då är det logiskt att föda där. Nej, hennes text handlar förstås inte bara om en förlossning. Reportaget handlar om hur annorlunda precis allt är om en jämför med en förlossning i Sverige. Det är i alla fall så jag läser texten.

Sandén har, lite på nåder, fått och haft råd att teckna en privat försäkring för att kunna föda sitt barn utan att ta exakt alla kostnader själv. Skillnaden mellan en skattefinansierad förlossning i Sverige och en försäkringsfinansierad i Argentina är milsvid. Den bild Sandén visar oss innehåller allt det som gör att jag inte vill ha den typen av lösningar. Några exempel ur reportaget:

Ungefär hälften [av kostnaden för förslossningen, min anm.] ersätts av min försäkring på ett par tusen i månaden som också täcker inläggningen, ”dock ej eventuella blodtransfusioner” står det på vouchern. Jag betalar Cecilia [förlossningsläkaren, min anm.] också för allt hon inte gör. Att hon inte sätter in värkstimulerande dropp så fort jag kommer in. Inte tar ut barnet med kejsarsnitt efter ett par timmar eftersom förlossningen ”inte går framåt”. Att hon inte klipper upp mitt underliv.

Det är annars rutin, trots att det strider mot god läkarsed, sunt förnuft och Världshälsoorganisationens rekommendationer. För privata vårdföretag är ett kejsarsnitt mest lönsamt: de fakturerar försäkringsbolagen mer än för en förlossning, samtidigt som de sparar många timmars arbete, kan schemalägga snitten på billig och bekväm dagtid och öka genomströmningen av patienter.

Det är inte på dessa premisser kvinnor ska förlösas, brutna ben gipsas, inre organ bytas eller vaccinationer ges. Varken plånbokens tjocklek eller incitament som snabb behandling eller att personalen slipper jobba natt, ska styra vilken vård jag och du och alla andra får. Det ter sig självklart för oss. Men det är inte det. Såklart inte! Vi kan inte räkna med att det kommer att fortsätta vara så. Vi måste berätta för våra politiker att vi vill ha en gemensamt finaniserad sjukvård och inget annat.

I ett avseende har vi redan samma modell som Argentina. Nämligen inom tandvården. Den svenska tandvården som varje vuxen människa i stort sett får finansiera själv. För att minska risken för stora och dyra överraskningar kan en teckna ett avtal om sk frisktandvård. En försäkring alltså. Premien beräknas på försäkringstagarens ålder, tandstatus och historik som patient. När en har tecknat försäkringen blir en kallad till regelbundna men inte särskilt täta besök. Det finns också en del förbehåll gällande vad som ingår. Allt ersätts inte. Men det är tryggt att veta att för en hundring i månaden har jag rätt till den tandvård jag i normalfallet behöver.

Ändå är det något som skaver. Vid flera tillfällen har jag tydligt fått intrycket att min tandläkare och -hygienist gör bedömningen att jag inte behöver behandlas, t ex att den tand jag misstänker kan ha ett litet hål inte behöver lagas. Såklart! Jag betalar ju min premie oavsett och blir dessutom glad om jag slipper laga och i stället får höra att mina tänder är hela och fina. Jag har inte kunskaper nog att kräva behandling och de har inget incitament att erbjuda den.

Det är den omvända situationen mot den jag alltid undvikit genom att inte anlita privat tandläkare: att mina tänder finansierar hens amortering på sommarhuset eller julresa till Thailand. Nu känns det om som jag hamnat ur askan i elden. En annan sorts privat lösning. Jag vill inte ha någon av dem. Jag vill ha gemensam finansiering, genomförande och kontroll. Tack på förhand!

Dags att sätta i strömsladden!

Den senaste veckan har jag jobbat 150 % och inte haft många lediga stunder. Delvis självvalt och delvis för att saker händer samtidigt, som t ex att tentor på alla kurser ska vara färdigbedömda samma dag. Sådana arbetstoppar är alltid pressande och om en till det lägger förkylning med tröttsam hosta så blir det en rätt trött människa som kommer ut i andra änden. Som kommer ut idag, den första obokade dagen på länge. Alla de tankar jag tänkt under de här dagarna, om det som händer i samhället (nazisternas mordförsök i Malmö mest av allt) och om det jag pratat med mina studenter om (makt, etik, vetenskaplighet, hedersnormer för att bara nämna några saker) och som jag hela tiden har tänkt att jag ska skriva något om idag - var är de nu? Tröttman är massiv och det enda jag orkar tänka är att jag vill sluta hosta och orka springa igen. Det känns oerhört primitivt och banalt. Men jag har varit här förr och vet varför och vad som krävs. Min hjärna är urladdad, det mentala batteriet står på noll och då behövs hjärnvila och fysisk aktivitet. Sen behöver jag läsa lite skönlitteratur och smyga över till Jasbir Puars bok om terrrorism som jag längtar efter att ta min in i. Imorgon är jag på banan igen. Den här banan.    

Vi förändrar världen. Vi!

Världen som jag lever i är upp och ner. Alldeles för mycket jobb på för lite tid och en tröttsam förkylning på det har gjort att jag inte hunnit skriva på ett tag. Men tänka hinner en ju, och det jag tänker är att jag vill vända tillbaka min värld. Din värld, vår.

Blindheten som finns runt om mig gör mig förtvivlad. Vi har en statsminister som slirar på orden och förminskar fruktansvärda händelser. Ser bort från sammanhang och mönster. En utrikesminister som kör på i samma stil som alltid: Kung Bildt vet bäst och Svoboda är inget hot mot någon.

Runt om mig blir människor utsatta för allt från hån och nedvärderande kommentarer till fysiskt våld och samtidigt finns det människor som inte vill se. Som tycker att det är för jobbigt att ta in verkligheten och som gör allt som händer till tillfälligheter. Som inte ser strukturer och mönster utan bara enskilda individer, enstaka händelser. Det är inte så vi förändrar världen. Vi kan göra det, tillsammans går det. Men inte så.

ADHD, Asperger och andra diagnoser - om subgrupper och uddahet

Vi människor är sociala skapelser. Från födseln och många år framåt är vi helt beroende av våra föräldrar (eller andra vuxna människor) för att överleva. Men även när vi blivit stora nog att i rent formell mening överleva på egen hand är de allra flesta beroende av andra människor för välbefinnande, harmoni och lycka. Vi klarar oss utan andra men vi trivs inte. Att höra till är centralt. En familj, en krets av vänner, nära och kära människor att tillbringa tid med, anförtro sig åt. Den tyske filosofen Jürgen Habermas använde begreppet Livsvärlden för den delen av tillvaron, som han menade är absolut nödvändig för att vi ska orka med alla de krav som ställs på oss i Systemet, dvs de miljöer och situationer där vi inte är bland de nära och kära, utan där vi förväntas prestera, leverera och visa vad vi går för. Livsvärlden är den bildliga plats vi fyller oss med kraft och energi för att kunna fungera i Systemet. Utan Livsvärlden går vi under. Alltså är det grundläggande att vi har en Livsvärld att landa i, höra till.

Men vid sidan om detta behöver vi också känna att vi hör till det System vi förväntas fungera i. Vi måste känna oss hemma i den värld där vi rör oss, där vi arbetar, deltar i det politiska livet och vad vi nu ägnar oss åt. I denna värld finns normer för hurdana vi ska vara för att passa in. Beroende på vilka vi är och hur sammanhanget ser ut är dessa normer olika. Men de finns där och även om vi inte är aktivt medvetna om dem så anpassar vi oss till dem.

Den människa som inte känner att hon passar in i eller välkomnas i den grupp hon förväntas och vill höra till kommer att uppleva utanförskap och ensamhet. Hen försöker sannolikt förstå vad detta beror på och det är inte ovanligt eller konstigt att hen förlägger skulden till avvikelsen hos sig själv. "Om jag inte passar in så måste det ju vara mig det är fel på" är ingen orimlig tanke. Att i det läget få en förklaring i form av en diagnos som ADHD eller Asperger kan givetvis upplevas som befriande. Aha, det är därför jag inte fungerar som andra, det är det som är förklaringen till att jag känner mig annorlunda och "konstig".

Utifrån den starka drivkraften att tillhöra, vara en del av något, är det logiskt att människor med diagnoser av olika slag söker sig till varandra. Att de bildar subgrupper. Utanförskapet förstärker inte det sociala behovet som sådant, men eftersom majoritetssamhället stänger ute uppstår behov att söka sig till andra sammanhang. Såna som välkomnar. Enligt en logik är det en plats där den som har en diagnos (eller känner igen sig i diagnoskriterierna) kan slippa känna sig udda och avvikande. En plats där det udda blir norm. Men enligt en annan logik finns det en risk att det är just det udda som odlas. Att en går in i sin uddahet och vill vara i den eftersom både gruppens raison d'etre och individens plats i den bygger på uddaheten. Och dessutom: den som är utsatt har all anledning att vilja befinna sig i den trygga mitten av sin subgrupp och inte närma sig dess gräns. Att odla sin uddahet blir därmed svaret på flera frågor.

Vad jag menar med detta är absolut inte att skuldbelägga den enskilde individ som vill befinna sig i sin subgrupp och där odla eller förstärka sin särskildhet. Jag funderar bara högt på vad det innebär för samhället. Subgrupper kan leda till (krav på) en förändring men de kan också innebära att människor ställer sig vid sidan av och slutar delta i det gemensamma. Slutar försöka göra skillnad. Och det kan aldrig vara bra, för någon. Hur begripligt det än är.

Den dumma löparen?

Jag lyssnar på ett gammalt Filosofiska rummet med rubriken Den dumma idrotten där filosofen Kutte Jönsson, journalisten Jenny Maria Nilsson och idéhistorikern Sverker Sörlin samtalar. Temat är att idrottande/tränande människor ofta betraktas med viss skepsis av de som varken tränar eller är intresserade av sport i egenskap av publik. Det är som om det är en slags trade-off: den som lägger ner mycket tid på träning helt enkelt kan inet samtidigt vara intelligent/intellektuell. Hen är helt enkelt lite dum. Eller omvänt då: det väcker förundran om en förgivettaget intellekteull person visar sig vara hängiven motionär. Jag möter detta ibland och blir lika förvånad och irriterad varje gång. För mig fungerar träningen som motor. Jag mediterar, löser problem och får en massa energi under min dagliga löprunda. Utan den skulle min intellektuella kapacitet vara mindre, helt avgjort. Och jag tror inte att jag är unik.

Vasaloppet och välfärden

Idag tittar jag och många med mig på Vasaloppet. Två gånger om året äter jag frukost i tv-soffan: för att se Lucia-firandet och för att se Vasaloppet. Ett lika återkommande inslag är alla de frivilliga som kokar blåbärssoppa, hjälper till att valla skidor och ge massage åt stela ben och ryggar. Med mera. Utan dem ingen Vasalopp. Den fantastiska frivilligsektorn som ger ett sådant mervärde på så många sätt, för så många. Jag blir glad när jag ser och hör dem, dessa engagerade människor som både ger och får. Föreningslivet, grunden för detta, är ett strålande sätt att göra saker tillsammans.

När jag i olika sammanhang, t ex i debatter med anledning av Medelklassupproret, säger att vi ska ha en gemensam välfärd och inte förlita oss på välgörenhet är det inte denna typ av frivilligt arbete jag vänder mig emot. Den som tror det ser inte skillnad på det som är en slags lyx eller krydda i tillvaron och det som handlar om överlevnad. Vasaloppet är en sådan krydda. Ingen far illa utan Vasaloppet. Ingen av de som står där och kokar blåbärssoppa eller vallar skidor gör det för att rädda livet på folk eller skydda någon från att bli misshandlad eller supa ihjäl sig. Det handlar om glädjen i att göra något tillsammans, där alla befinner sig på samma nivå och behöver varandra enligt samma logik.

Sådant som Vasaloppet ska ordnas av frivilliga krafter. Det är själva poängen. De behövs inte för att vi ska överleva utan för att vi vill ha roligt.

Det som handlar om överlevnad och skydd mot utsatthet ska däremot inte vara utlämnat till att någon tycker att det är roligt att koka soppa, erbjuda en sängplats eller skänka en matkasse. Sådant ska vi ta hand om tillsammans genom samhället. Genom att betala skatt och anställa människor som får lön för att göra det. Det ska inte vara upp till frivilliga krafter. Hur fina de än är och hur mycket de än kan uträtta ska de inte behövas.

Den kvinnliga kroppen - resultatet av ett hemligt pysslande

Kroppen. Min fysiska uppenbarelse, utsidan och det alla andra ser. Som jag aldrig kan gömma eller glömma. Utsidan är alltid synlig, alla människors utsida, men särskilt kvinnors. Även vid livets mitt är en kvinnas kropp ett objekt i den meningen att andra har (rätt att ha) åsikter. Jag blir, liksom alla andra kvinnor, bedömd - de facto eller åtminstone potentiellt. Inte så att det stör mig i min vardag, men det är alltid en aspekt. Jag lever livet medveten om att jag alltid syns. Personligen har jag ett bagage som inte alla har, men det jag och alla andra (kvinnor) lever med har inte med min (eller någon annans) personliga historia att göra. Det har att göra med de normer som varje samhälle och varje tid har för den kvinnliga kroppen. De förväntansstrukturer som finns: sådan ska du vara. I vår tid och i vårt samhälle ska kroppen vara smal. Punkt.

Det låter ju "lätt". Men är det inte, för det är absolut inte så att det "räcker" att vara smal. Nej, en tydlig norm för den femmiga kvinnan är att hennes kropp ska vara smal men det får inte se ut som om hon - kroppens ägare - har ansträngt sig för att göra/hålla den smal. Kroppen ska vara naturligt smal. Inte bantad, inte tränad, inte pysslad med. (Detsamma gäller för hela den kvinnliga utsidan, men det är en annan text). Detta innebär paradoxalt nog ett dubbelt arbete: Dels ska en greja med sin kropp: träna, äta sunt osv. Och dels ska en låtsas att en inte håller på och grejar. Den smala sunda kroppen ska liksom bara vara. Som om den vore sådär smal och sund av sig själv. För de allra flesta är den inte det. Den är ett resultat av den disciplinering av kroppen som varje kvinna förväntas ägna sig åt. Men detta arbete med kroppen ska inte synas. Bara resultatet ska finnas där, synligt för alla. 

Ett sätt att frigöra sig - i alla fall delvis - från denna förväntansstruktur är att vara tydlig med att en är en tränande kvinna. Oavsett om en huvudsakligen tränar för att kroppen ska vara inom normramen eller om en gör det av andra skäl (hälsa, välbefinnande, kunna springa lopp och sätta nya rekord - eller allt på en gång) så innebär denna position ett erkännande: ja, jag grejar med kroppen. Och därmed är jag lite mindre kvinnlig. En intar på så vis en särposition som är både befriande och utsatt på samma gång. Den tränande kvinnan är ju inte på något sätt undantagen från andras bedömning och kommentarer. Nej hon är lika synlig som alla andra. Men kanske har hon mobiliserat kraft att stå emot. Kanske kan hon på så vis låta bli att lyssna.