Våren och tankarna som snurrar

Det är sen vårtermin i mitt arbete på högskolan. En tid som innehåller två (eller nej: tre saker - men mest två).
1. Eget skrivande. Min bok, som snart ska vara klar, tar tid och tänkarenergi. Roligt och mödosamt.
2. Uppsatshandledning. I år har jag sex uppsatser och författarkonstellationer att hjälpa och hålla vetenskaplig reda på. Roligt och mödosamt det med, om än lite mindre av båda.
(Ja, och så 3. Tillverka och bedöma omtentor. Varken roligt eller särskilt mödosamt, men ska ändå göras)

Detta gör att det är fullt upp, inte bara såtillvida att tiden inte riktigt räcker till, utan också att min tankebank töms. På min så kallade fritid finns inte mycket ork till att tänka på andra saker - sådant som skulle kunna hamna här. Eller: tänker gör jag ju. Tankarna stängs aldrig av, jag vet inte ens hur man gör det. Men kraften (och tiden) att tänka klart och skriva något här, den finns inte. Hur gärna jag än vill. För det finns ju så mycket jag vill skriva om. Sådant som jag läser när jag jobbar med mitt bokprojekt - om begrepp som tolerans, hållbarhet, förståelse, normer och krav, tillit och demokratisk vänskaplighet. Listan kan göras hur lång som helst. Sådant som händer i Sverige och världen, i dag. Valet i höst, mitt engagemang i Medelklassupproret, de etablerade politikerna - många av dem är så ideologiskt trötta (eller tröttsamma i alla fall), högerextremismen som visar sitt fula tryne både här och i andra länder. Motståndet och våldet. Och feminismen, som genomsyrar alla frågor från lika lön till bortrövade småflickor i Nigeria. Klassfrågan. Den också. Allt, allt vill jag hinna med.

Jag får göra det till ett sommarprojekt tror jag! När bok och uppsatser kan läggas till handlingarna och tankebanorna kan löpa mer fritt. När tankar kan tänkas klart. Vi ses då!  

En curling-alert är inte så dumt Sanna Lundell!

Folk har fel. Varenda dag läser eller hör jag någon uttala saker som är fel. Ja, fel enligt mig då. Inte faktamässigt fel som att det bor 3 miljarder människor i Kina eller att Atlasbergen ligger i Grekland. Såna fel når också mina sinnen och det är irriterande i sig, men inte det jag vill säga nåt om här och nu.

Nej, det jag vill säga något om sånt som är fel enligt mig. Åsiktsmässigt fel, om man så vill. Folk som har cyklat i diket som en kollega brukar säga.

En som har fel: Sanna Lundell som i en artikel i Aftonbladet tycker att bonusmammor ska skärpa till sig, bete sig vuxet och sluta vara avis på sin partners barn. Uttryckt mer mångordigt såklart, men det var kärnan. Tycker inte jag det då? Att en ska bete sig som en vuxen när en är vuxen. Jo, det gör jag. Absolut. Jag blir bara så trött och provocerad av att det bara är bonusmammor som kritiseras. Inte bonuspappor. Ska inte de också bete sig vuxet? Sluta klänga på hennes och vara en vuxen partner istället för att bete sig hens andra, tredje etc barn? Rimligen. Men om detta inte ett ord. Beror det på att de redan uppfyller allt det som Sanna Lundell vill att de ska klara av? Skulle inte tro det. Nej, det jag skulle tro är att män har lättare att framstå som bra bonusföräldrar eftersom kraven på dem är väsentligt lägre. En kvinna förväntas vara samma sak när hon är bonusmamma som alltid  annars: mjuk och snäll (men inte för snäll såklart) självuppoffrande och tålmodig och v.u.x.e.n. En man har inte de kraven på sig. Inte i närheten. Det är som alltid: en kvinnan som är bara den minsta gnutta egoistisk får skit för det. Särskilt om det är barn med i bilden. En man som då och då tänker på sig själv först? Han är normal. Honom är det ingen som skriver arga artiklar om.

Ja, en ska vara vuxen och ansvarstagande och i de allra flesta fall se till barnen först. I det stora hela ska barnens behov alltid tillgodoses. Men inte i varenda sekund och detalj. Det är inte bra för någon. Jag tror faktiskt att det kan vara ganska bra med en partner/bonusförälder som fungerar som en slags curling-alert, som blinkar rött när bioföräldern slår knut på sig själv alltför mycket och/eller barnen beter sig illa och kommer undan med det. Nån som ser det som bioföräldern inte själv ser: att det är orimligt att en sjuåring ska sova mellan de vuxna varje natt, att fjortonåringen gnäller sig till att slippa diska eller att fyraåringen ständigt ska byta sin glass eller bulle mot förälderns efter att först ha geggat med sin. Till exempel.

Jag är curlar mina barn ibland, jag liksom de flesta andra. Jag lägger mig själv åt sidan för mycket ibland. Det är ofta ok, men då och då är det inte det. Och så uppskattar jag om någon säger det. Om någon blinkar rött.

Yttrandefrihet betyder inte lyssnarskyldighet

Den senaste tiden har frågan om Sverigedemokraternas besök på olika arbetsplatser fått mycket uppmärksamhet. Det som närmast kan beskrivas som ett nationellt uppror - Brandmän mot rasism - startade i Malmö, där brandmän inte ville ta emot Jimmie Åkesson och inte heller ville att deras brandbilar skulle synas på bild tillsammans med SD-ledaren. Brandmännens reaktion har fått ett enormt gensvar inte minst i sociala medier. Facebookgruppen Brandmän mot rasism har i skrivande stund över 16 000 medlemmar, människor från hela landet skickar in bilder med budskap som stöder Brandmännens reaktion. På Instagram och Twitter händer motsvarande.

Detta retar Åkesson och hans parti, det kan en ju förstå. Att mötas av motstånd är sällan kul. Men Åkesson trampar snett när han försöker hävda att det som händer är ett hot mot demokratin. Demokratin, så som han uppfattar det, betyder bland annat att det är en skyldighet för en anställd vid, säg, en brandstation att lyssna på vad till exempel en Sverigedemokrat har att säga. Om brandmannen inte vill lyssna borde hen bli av med jobbet, tycker Åkesson.

Jag vet inte om det beror på att Åkesson är okunnig eller om han bara låtsas inte förstå det enkla faktum att den grundlagsskyddade yttrandefriheten - rätten för honom och alla oss andra att, i princip, torgföra vilka åsikter vi vill - inte under några villkor följs av motsvarande skyldighet för någon enda människa att lyssna. Åkesson är fri att ställa sig på en låda och prata tills stämbanden blöder. Alla vi andra är fria att hålla oss borta. Det är så yttrandefriheten fungerar och måste fungera om vi ska kunna säga att vi lever i en demokrati.

Så här enkelt och så här jobbigt är det, Jimmie Åkesson: du är fri att berätta vad du tycker. Och jag, Brandmännen och alla andra som tycker att du är ute och cyklar, vi har rätt att inte lyssna.

Att vara sann mot den man bemöter är svårt men viktigt

Det är varje tänkande och skrivande människas rätt att insprireras av vad och vem hen vill. Det kan ingen ta ifrån en. Men om en säger det en säger som ett svar eller en replik på vad någon annan har sagt tillhör det vanligt hyfs och vett att man är sann med vad denne någon har sagt. Det är en självklarhet, som princip att hålla sig till. Kant skulle nicka bifall och de flesta håller med: ingen vill bli felciterad eller illvilligt missförstådd. Ändå är det så lätt att göra just det när en ska kommentera det någon annan har sagt. Särskilt om denna någon är en person en inte håller med eller till och med tycker illa om.

Jag vet inte vilken som är anledningen (om det ens finns någon) till att Isabelle Ståhl lägger ord i munnen på Dilsa Demirbag-Sten i sin kulturkrönika i onsdagens SvD. Men det är vad hon gör. I en egentligen alldeles utmärkt text om kulturens (särskilt litteraturens) värde och betydelse menar Ståhl att Demirbag-Steen har sagt att "konsten är en tröst inget annat". Som om det gällde all konst, all kultur över huvud taget. Som om det var enda värdet. När det framställs så låter det förstås huvudlöst. Jag är inte ute efter att mer generellt rusa till Demirbag-Stens försvar, men citatet måste sättas i sitt sammanhang om en ska vara sann mot henne, om hon ska få en chans att bli förstådd i det hon faktiskt säger. Den text Ståhl citerar och utgår från handlar nämligen inte om all konst, utan om självbiografier specifikt. Om värdet av och våndan med att skriva en självbiografi, om det en utsätter sig och sina anhöriga för och om vad som är modigt respektive fegt. I det sammanhanget får citatet om konsten som tröst en hela annan betydelse än den Ståhl ger det. Och motsätter sig - vilket jag också skulle göra om det var så Demirbag-Sten menade.

Såhär skriver Demirbag-Sten i sin krönika:

Är inte självbiografier en terapiform för författare? Jo, otvivelaktigt. En självbiografi är på många sätt höjden av självgodhet. Inte nog med att vi skyltar med vårt lidande, vi tror dessutom att just vårt lidande är värt att dokumentera och spridas. Oavsett vad det kostar andra människor.

Det finns en enfaldig tro på konsten som något högre än det verkliga livet. Men verkligheten kan aldrig återskapas. Inte ens den bästa stilist kan fånga livet när det är som störst. Vackra formuleringar kan bara försöka ge mening åt det meningslösa, strukturera det obegripliga och skapa skönhet där det inte finns någon. Konsten är tröst och inget annat. Det är banne mig inte lätt att vara människa.

Jag håller inte med henne, jag tycker att konsten - litteraturen - är mer än så. Men jag ger henne en poäng för att hon lyfter fram konstens kostnad och värdet av att trösta sig när livet är jävligt. och franför allt: jag vill vara sann mot henne.   

Wendy Brown - en politisk och teoretisk förälskelse

Föranledd av diskussioner vi haft i ett seminarium som jag följer har jag under vårvintern läst tre böcker av den amerikanska statsvetaren Wendy Brown, som fram tills för ett drygt halvår sen var mig obekant. Det är hon inte nu längre och för det är jag mycket tacksam. Jag har läst henne med stor behållning och blivit både glad och arg och stärkt i min politiska övertygelse därtill. Med avslutning idag (kanske blir det ett tillfälle till) samtalade vi om Att vinna framtiden åter, Browns framtidsvision för vänstern. Hennes poäng kan grovt sammanfattas såhär: vänstern och feminismen måste hitta ett sätt att ta sig ur sin uppgivenhet, ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet och vända den nyliberala världordning som blivit globalt rådande till en långsiktigt hållbar ordning där människor får möjlighet att vara både individer och kollektiv.

Svaret på frågan om hur detta ska gå till är inte den moralism som Brown menar att delar av vänstern ägnar sig åt. Ett fördömande av de som "inte fattar bättre" som en reaktion på att världen förändrats åt ett håll man inte vill, en värld där människofientlig nyliberalism griper runt sig och genomsyrar snart sagt alla områden. Och sanktioneras därtill av staten som har gett upp tankarna på att ett annat system, en annan ordning, är möjlig. Nej, moralister får vi inte bli säger Brown. Vi får inte heller, vare sig vi är vänster, kvinnor/feminister eller någon annan grupp som är underordnad och ogillar den rådande ordningen, hemfalla åt det som Brown kallar ressentimentets logik (eller slavmoral med Nietzsches ord) dvs att hålla fast vid den identitet som "skadan" och underordningen medfarit. Istället måste vi hämta kraft ur vreden över sakernas tillstånd och göra oss av med det som binder fast oss vid det vi vill bekämpa. Identiteten ska inte bygga på oförrättens grund utan på viljan till förändring. Det är vilka vi ska vara: de som vill något annat och nytt!

Jag känner glad kamplust och vilja att läsa mer. Brown inspirerar mig både som teoretiker och som politisk person. Jag vill ha mer. Och till alla som inte har stiftat bekantskap med henne säger jag: vad väntar ni på?

Svar på tal om språket

Mitt inlägg häromdagen, om hur programledarna i Språket talar föranledde en anonym kommentar av det där slaget som jag känner mig kluven inför om jag ska besvara eller inte. Jag känner motvilja mot att besvara det som är raljant och ovänligt i tonen men jag är å andra sidan en väluppfostrad person. Så jag svarar, här i ett nytt inlägg.

Såhär skrev den anonyme:

"... de nya programledarna konverserar som två kvinnor på kafferep. Tydligen var så inte fallet tidigare, där programledarna talade i längre sekvenser. Måste man ljuga om allting bara för att man är feminist? Hör det till."

Det stämmer att Emmy Rasper och Ylva Byrman, de nya programledarna, talar i kortare sekvenser. Anna-Malin Karlsson, som gjorde mätningen, säger att detta gör att det mer liknar ett vanligt samtal. Man kan säga att det blir en intimisering av radioprogrammet, något som Olle Josephson, professor i nordiska språk, skriver om i dagens SvD. Radiopratare talar inte bara till sin publik utan även med varandra. Det kan vara ovant för vissa lyssnare, som upplever detta som provocerande. Som tycker att det därför är påkallad att använda ord som kafferep och tjatter.   

Det är även så att Rasper och Byrman delar mer lika på programtiden än det gamla programledarparet Ringarp och Andersson. Anna-Malin Karlssons mätningar visar att Andersson pratade mer än tre gånger så länge som Ringarp. Kan det vara så att detta upplevs vara mer "som sig bör" - att mannen tar mer plats än kvinnan? Likaså kan en fundera över om det faktum att det nu är en kvinna - doktoranden Ylva Byrman - som sitter på expertstolen och inte en man, provocerar människor.   

Den anonyme kommentatorn menar att detta är ett litet problem om man jämför med annat som händer i vår omvärld. Det har hen förstås rätt i. Det vill säga: om detta var ett isolerat problem som inte kunde kopplas ihop med något annat i samhället. Men så är de ju inte. Samma slags nedvärderande av (unga) kvinnor sker hela tiden, i allt från reklam till nöjesbransch till yrkesliv.  

Det går för sakta 2. Föräldraförsäkringen.

I dagarna har Hillevi Engström, moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor, gjort klart att hon vill se en tredje sk pappamånad. Ja, det är så de kallas, de två månader (som nu kanske blir tre) som inte kan överlåtas på den andra föräldern. Det vill säga: dagar som pappan inte kan lämpa över på mamman, utan som brinner inne om han inte tar ut dem. I nuläget är det till varje nyfött eller adopterat barn kopplat 390 dagar (ca 13 månader) med "full" ersättning och sen ytterligare 90 dagar med garantinivån 180 kr per dag. Av dessa dagar kan den ena föräldern (läs mamman) ta ut allt utom 60 dagar (de två pappamånaderna). Jag ogillar uttrycket pappamånad eftersom jag ogillar det det står för: att män fortfarande inte ser föräldraskapet som ett delat ansvar. Men det är ett faktum att de inte gör det, alltså är uttrycket adekvat.

En tredje pappamånad alltså. Det är klart att jag är positiv till en sådan. Även om det inte räcker så är det ett steg i rätt riktning, mot det för mig helt självklara: individualiserad föräldraförsäkring. För det borde vara såhär: alla människor som får barn har rätt och skyldighet att ta hand om detta barn. I normalfallet är man åtminstone två personer som skapar ett barn tillsammans - alltså två som ska dela på den kaka av föräldradagar som samhället för tillfället anser är lagom/har råd med. Alltå 16 månader delat på två lika med 8. Åtta månaders föräldraansvar på heltid till varje människa som får ett barn. Rätt och skyldighet. Det är inte svårt alls.

Ändå är det - tydligen - ett väldigt provocerande förslag. Hillevi Engström fick mothugg direkt av moderatkvinnornas ordförande Saila Quicklund som menar att det är "upp till föräldrarna själva" att bestämma. Hon är inte ensam om att resonera så. Det är en konservativ åsikt förklädd till klassisk liberalism. Oviljan att skriva människor på näsan är ett ädlare argument än uppfattningen att kvinnor bör (fortsätta) ta huvudansvaret för barnen.

Sedan de två pappamånaderna infördes 1995 respektive 2002 kan vi se en ökning av antalet dagar som män är föräldralediga. Men fort går det inte. Det har strängt taget inte inneburit något mer än att män (i snitt) tar ut de där 2 månaderna som annars ingen kan ta ut. Utredningen Män och jämställdhet (SOU 2014:6) visar att pappor är föräldralediga i snitt 17 % av tiden fram till barnets 2-årsdag. Vid den tiden har de allra flesta barn börjat på dagis och efter det är det alltså inte frågan om egentlig föräldraledighet utan handlar mer om att förlänga semestern med någon vecka eller kunna ta en fredag off då och då. 17 procent av tiden är män helt ansvariga för sina barn. 17 procent av 13 månader är drygt 2. Alltså: män tar ut pappamånaderna men inte mer?

Jo lite mer. För 25 % av alla pappor är inte hemma med sina barn en enda dag. (Hur många kvinnor agerar på motsvarande sätt tror du?)

1990 togs 7 % av föräldraledigheten ut av män. Så visst rör det på sig. Men det går på tok för sakta. Med den här takten kommer vi att få vänta till år 2060 innan vi uppnår målet: att alla människor som får barn delar lika på ansvaret. Vi har inte tid att vänta så länge. Vi måste införa individuell föräldraförsäkrning. Nu!