Vi människor behöver alla bli bekräftade. Jag tror att det bottnar i att vi är sociala varelser som lever i grupp. Med det följer en vilja - ja till och med en nödvändighet - att passa in. Vi klara oss inte utan varandra och därmed kan vi inte riskera att hamna utanför. Det föder anpassning. Och märker vi att anpassning till majoriteten, till det som är norm i samhället i stort, av något skäl inte är möjlig då hittar vi en subgrupp att vara i. Och anpassa oss till. Viljan till passa in, så att vi inte blir utstötta, gör bekräftelsen till ett bevis på att vi lyckas.
Denna bekräftelse kan se ut på massor av olika sätt och komma från olika håll. Ibland bekräftar vi oss själva, i andra lägen behöver vi höra av andra att vi hör till, har fattat, är rätt. Det kan bara en blick, ett leende eller något som någon säger. Häromdagen fick jag bekräftelse av ett annat slag, inte helt ovanligt när det gäller det akademiska arbetet. Jag hittade mina egna tankar hos en för mig hittills okänd teoretiker. Jag har under ett tag funderat på om och hur Deleuze och Guattaris tankar om sammansättning eller assemblage kan användas för att göra en intersektionell analys. Jag har känt mig osäker eftersom jag inte sett någon annan göra det, men så hittar jag en som tänker i precis de banorna. Hon heter Jasbir Puar, är queerteoretiker och för närvarande verksam vid Rutgers University. Puar har alltså - bland annat - tänkt ungefär samma tankar som jag om hur man kan koppla samman intersektionell teori med Deleuze. Nu ska jag läsa in mig på henne och det känns jätteroligt. Bara en av alla fördelar med mitt jobb: att hitta helt nya människor som håller på med kul saker och kunna ta del av deras tankevärld. Och bli bekräftad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar