Återvänder med Klougart

I dagens SvD läser jag en artikel om den unga danska författaren Josefine Klougart. Hon hyllas för sina nyskapande romaner, nomineras till fina priser och beskrivs som en ny Virginia Wolf. Jag har ännu inte läst henne, så jag kan inte stämma in i hyllningskören. Men nyfiken är jag och hon står på listan - den ständigt långa - över författarskap jag vill bekanta mig med.    

Klougart pratar (och skriver) om sin barndom landskap, både det rent geografiska och det inre, mentala och menar att det är modigare att återvända än att lämna. Såhär säger hon i intervjun:

Som om det bara var en styrkedemonstration att lämna något. Man kan lika gärna säga att att den verkliga utmaningen är att möta sitt barndomshem som vuxen. Att återvända till föräldrahemmet kan vara chockerande hårt - när tiden har gått och du är äldre.

Jag funderar över det där under en löprunda i regnet. Min egen klassresa har för med sig att jag har tänkt mycket på vad det innebär att stanna kvar och att lämna, att hålla sig borta eller att ha kontakt. Och att återvända. Det är svårt att bryta sig loss, det är smärtasamt att känna sig ensam och inte hemmahörande någonstans. Men den frihet som ligger i potten gör att det ändå alltid är värt det. För mig var det aldrig ettalternativ att stanna kvar i det som begränsarde mig. Det gick inte.

Jag har ofta haft svårt att hantera det glapp som klassresan skapat. Jag har hållit mig för mig själv för att skapa mig ett eget liv så som jag vill ha det. Som om det inte gick att göra det och samtidigt vara kvar i det gamla. Jag fick inte ihop det. Men det var inte ädelt eller hjältemodigt att hålla sig borta. Det var ett sätt att hantera livet och jag vet inte om jag kunde ha gjort på något annat sätt. Men det är mer modigt att försöka vara med i allt samtidigt.

Min barndoms yttre landskap finns delvis inte kvar. Skogen och sjön som spelade är central roll i tillvaron, som utgjorde arena och fond för det mesta som hände, som var det ställe där jag var allra mest jag, är skövlad av modern kapitalism. (Modern i en betydelse som luktar illa. På landet är det fortfarande efterkrigstid och ett företag som lovar arbetstillfällen får göra som de vill). Det finns inte mycket att komma tillbaka till. Men det finns en smal stig under granar och knotiga tallar, mellan stenblock och mossiga nerfallna stammar, där man måste vara varsam med var man sätter fötterna för att inte snubbla och göra sig illa. En stig som var min, som jag kunde gå i mörker utan att trilla. Där var jag hemma och alldeles min egen. Ingen kom åt mig. Det är sällsamt att återvända dit. Rent bokstavligt händer det inte ofta, men jag färdas ofta dit i tanken och det är där och då jag hittar mitt innersta jag. Om jag känner mig osöker på mig själv kan, på hur ska jag tänka eller vad som är rätt och fel så kan jag alltid gå under barndomens tallar. Det är mitt så länge jag inte försöker åka dit.