Vardagssexism

Det är söndag morgon och jag lyssnar på Stil med Susanne Ljung. Idag handlar programmet bland annat om tjejer med frisyr som avviker från normen. Britney Spears rakade skalle och Nina Ramsbys dito. Vad stod de för? Hur reagerade omgivningen?

Nina Ramsby funderar kring sitt hår - både under de åtta år då hade rakat bort det och nu när hon har längre hår. Hon berättar att folk ofta tog henne för kille, att de trodde att hon gått fel på damtoan, i omklädningsrummet. Och att de sedan, när de fattade att hon var kvinna, tyckte att hon såg hård ut. Vilket de såklart inte hade tyckt om hon verkligen hade varit man, funderar hon. Nu när hon har hår känner hon en dubbelhet - en lättnat över att inte bli kategoriserad, men också en saknad. Det rakade huvudet stod för ett uppror mot normen som hon tyckte om att göra. Det gjorde henne till någon hon trivdes med. Men folks blickar och tisseltassel klarar hon sig bra utan.

Jag tänker på Philomena Essed som har lanserat begreppet vardagsrasism. Hon definierar det såhär:

Systematiskt återkommande och familjära handlingar som bygger på kollektivt uppburna förståelsesystem.

Denna definition fungerar precis lika bra för att ringa in vad vardagssexism är. Vi reproducerar hela tiden, alla tillsammans, hur en man och en kvinna ska vara. Ramarna är långt ifrån så vida som vi kanske vill tro.

En kvinna som rakar av sig håret. En man som lackar naglarna. En kvinna som inte vill raka av sig sin kroppsbehåring. En man som inte vill göra karriär. Domen är hård och många verkar tycka att den som avviker får finna sig i att bli uttittad och pratad om. Som om varenda avvikelse från normen är ett ställningstagande. Och som om vartenda ställningstagande någon gör innebär att hen vill reduceras till det.