Jag fick några kommentarer/frågor på Facebook angående min förra bloggtext. En rörde uttrycket mannens blick, vad det står för. Såhär skulle jag vilja förklara det: mannens blick eller den manliga blicken är ett teoretiskt uttryck: vi kvinnor tittar på varandra så som vi vet att män tittar på oss. Vi dömer varandra utifrån vilken position vi har kontra män, och då handlar det inte bara om yta (dvs nån slags heterosexuell begärsmarknad) utan om hela den person en kvinna är.
En annan fråga rörde detta med att kvinnor anses böra hålla på med "kvinno-frågor". Till att börja med kan en ju problematisera frågan genom att undra vad kvinnofrågor är. Jämfört med mansfrågor t ex. Om en vänder på det så blir det ter det sig uppenbart att det inte kan finnas några specifika frågor för bara. Och så gör det ändå det! Men det betyder inte att det bara är kvinnor som kan eller bör syssla med dem. Men (igen) om inte kvinnor gör det - vem ska då?
Att vara kvinna och politisk är för mig att ha en ideologisk övertygelse men att också inse att jag har andra (dvs sämre) möjligheter att göra min röst hörd för att jag är kvinna, allt annat lika. (Däremot är jag privilegierad eftersom jag är vit, medelklass, heterosexuell, bor i storstad etc). Jag menar är att kvinnor har oerhört mycket att vinna på att vara solidariska med varandra. Men samtidigt kan jag se att det är en begriplig "strategi" att inte vara det. Jag kämpar för kvinnors lika rätt att vara med, kvinnors lika makt etc. Jag vill ha ett samhälle där ingen klumpas samman med andra och stämplas/fråntas chanser. Men där är vi inte ännu och på vägen dit måste vi våga se att vi behandlas och behandlar varandra olika. Annars kommer vi aldrig att kunna nå förändring. Det är erkännandets dilemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar