Jag skriver detta utifrån en stark känsla av ilska och
trötthet. Det handlar om kvinnan och kroppen och är ett ämne som berör mig
mycket personligt. Den konkreta anledningen är ett inlägg från Facebookgruppen/-sidan Humans of New York, där en ung kvinna kommenterar... nej, lägger en bildtext till ett foto av sig själv. Hennes kommentar, hennes budskap handlar om att detta är hon. Detta är hennes kropp, hennes och ingen annans och det borde inte vara någon annans business hur den ser ut. Men det är det. Och så ger hon läsaren några exempel på vad människor har utsatt henne för. Människor som tycker att det är deras rätt att ha synpunkter på hur hon ser ut och att hacka på henne för att hon avviker från rådande norm om hur en kvinna ska se ut.
Jag läser, nickar igenkännande och önskar att jag hade varit lika modig som hon, när jag var ung. Att jag hade vågat säga ifrån. Att jag hade vågat, kunnat, orkat reclaima min kropp. Kräva rätten att slippa bli bedömd, hånad och skrattad åt. Jag gjorde inget av det. Istället teg jag. Teg, led och la skulden på mig själv. Så småningom hittade jag till träning som passade mig och kan nu efter ett halvt liv av självförakt, ätstörningar och perioder av överträning ärligt säga att jag är glad över min kropp. Den ser ut som den gör och det är ok. För den fungerar. Jag kan springa en mil om dagen utan att det gör ont någonstans. Det räcker.
Såren från alla de där åren då jag hatade min kropp eftersom min omgivning sa till mig att den inte dög, eftersom dess otillräcklighet och avvikelse från normen väckte mina "kompisars" förakt, de såren är läkta. Jag är inte arg längre, jag är trygg i mitt nu. Men jag ser runt om mig hur unga tjejer kämpar med sina kroppar. Hur snäv normen är och hur skoningslöst de dömer varandra. Det är inte killar som diskuterar thigh gaps t ex. Det är tjejer. De för vidare normen om magerhet och discplinering av den kvinnliga kroppen genom att fotografera sina smala lår (thigh gap syftar på den glipa som blir mellan låren på en smal/mager tjej när hon står med raka ben).
Att i denna kontext, denna förväntansstruktur, inte bara avvika från normen utan också stå för det och ta strid för rätten till det är starkt och modigt. Det är alltid lättare att bara anpassa sig. Spela med och vara som en förväntas. I det perspektivet är jag en fegis. En anpassling som tränar och discplinerar min kropp. Nej, det är inte så enkelt. Givetvis inte. Men det är en annan bloggtext: om den samtida individens (och i synnerhet kvinnnans) upptagenhet av sin egen kropp.
Här och nu nöjer jag mig med att vara tacksam över att det finns modiga unga kvinnor. Och känner hopp.
Här och nu nöjer jag mig med att vara tacksam över att det finns modiga unga kvinnor. Och känner hopp.
Jag önskar också att jag inte vore så perfekt. Nöjd med att vara, men saknar att ha, komplex. Skämt åsido.
SvaraRaderaLivet är hårt. Människor blir bedömda. Den enda skillnaden är om man ser sig själv som ett offer eller inte.
Ideologisk normtrots i all ära. Ideal förblir industri.
Känner tyvärr igen mig och önskar samtidigt inte. Men: käre "Anonym", varken jag eller, tror jag mig veta andra i min situation, känner sig som offer. Då hade vi nog snarare hamnat i en destruktiv situation som inte vore så vardagligt besvärlig att ha att göra med. Tänk på den!
SvaraRaderaAnonym: jag förstår inte riktigt vad det är du vill ha sagt. Precis som Rebecca känner jag mig inte son något offer, men de som gör det, gör det av en anledning: de ÄR offer för (och lider av) en normstruktur där kvinnor förväntas vara smala, snygga och tukta sina kroppar på olika sätt. Denna struktur är tvingande. En del (många) avviker och råkar illa ut pga det. Jag blir irriterad på att man inte "får" säga att man är ett offer när man de facto är det.
SvaraRaderaAnnika: Förstår inte riktigt vad du vill ha sagt heller om jag ska vara ärlig. För jag kritiserar dig inte som person. Fick väl sagt det jag skrev. Den avgörande skillnaden är om man ser sig själv som ett offer eller inte. Det du skriver om att kalla sig för ett offer om man nu känner sig som ett, anser jag vara irrelevant. Uppenbarligen får kvinnor kalla sig för offer i dag. Det finns hela rörelser uppbyggda runt det. Jag håller däremot inte med dig om att det skulle vara tvingande i egentlig mening. Det är en viss skillnad mellan att vara offer för en norm, eller en "struktur", och vara ett offer rent konkret. Men det är ett tecken i tiden. Vi förväntas tro på "strukturer" och vara normkritiska ända in i kaklet, därav påpekandet att skönhetsideal drivs av en industri. Uppenbarligen handlar normtrotsen om något annat än om att förbättra unga kvinnors hälsa, så vad handlar det om?
SvaraRaderaAnonym: jag känner mig heller inte kritiserad som person. Jag tror att vi talar förbi varandra på det sätt som jag ofta upplever sker mellan den som betonar strukturers betydelse och den som betonar individers. Med det menar jag inte att jag (eller någon annan "strukturalist") bortser från att varje individ har en inneboende styrka och är unik och inte heller att den som är "individualist" inte kan se eller att det finns strukturer i samhället och att de styr och begränsar oss. Det handlar oftast mer om vad man fokuserar på.
SvaraRaderaJag skulle inte vilja använda begreppet offer egentligen, eftersom det fokuserar på individen på ett sätt som riskerar att föra över skuld på hen. För mig är det mycket mer intressant att titta på de normer och förväntansstrukturer som finns runt oss och som vi alla anpassar oss till (mer eller mindre) och som vi framför allt hjälps åt att reproducera. Det handlar ingalunda om att det är skönhetsindustrins eller modevärldens eller medias fel. Det är att göra det alldeles för lätt för sig. Varenda en av oss är medskyldig, om än i olika grad. De unga kvinnor som inte rakar bort sitt kroppshår t ex, de gör motstånd mot dessa strrukturer.
Att vara normkritisk och bråka med normerna som jag brukar säga till studenterna, det är att vara modig och var och en som kan, orkar och vill göra det ska vi vara tacksamma för. Men det finns också många som inte kan eller vågar, för att det kostar på för mycket. För att normen är så stark, så tvingande. De är i någon mening offer, men som sagt, jag fokuserar hellre på normen än på dem.
Annika: Jag tolkar det som att du prioriterar ideologi före människor (kvinnor) och noterar att du bygger ditt resonemang utifrån skuld (känslor). Jag tror det sistnämnda för utpräglat kvinnligt, men det kanske är mänskligt. Jag skulle dock påstå att det krävs att man fokuserar på individer om man vill åstadkomma något mer än att bara slåss mot strukturella spöken och förebygga skuldkänslor.
SvaraRaderaAnonym: jag är inte med på dikotomin ideologi - människor. Jag menar att strukturer finns och att det är vitkigt att vi ser dem om vi vill åstadkomma förändring. VILKEN förändring vi sen vill åstadkomma är olika. Min vision är ett samhälle där inget litet nyfött barn ska begränsas av sitt biologiska kön, sin hudfärg, sin sexuella läggning etc. Där allt ska vara öppet. För mig är det liktydigt med (en bättre form av) individualism: var och en är fri att välja sitt liv själv. Inom de ramar som vår sociala identitet utgör, dvs att vi är beroende av varandra för kärlek och omtanke och därmed måste anpassa oss i viss mån.
SvaraRaderaAnnika: I praktiken råder det ofta ett motsatsförhållande mellan individers intressen och vad ideologin förespråkar. Det blir extra tydligt när unga människor förväntas stå upp mot "strukturer" på bekostnad av sin hälsa. Begränsningar är en del av livet, men håller med dig om att var och en bör vara fri att välja själv och anser att ett överdrivet fokus på "strukturer" är kontraproduktivt.
SvaraRaderaHur menar du "unga människor förväntas stå upp mot "strukturer" på bekostnad av sin hälsa"?
SvaraRaderaVisst är det ett dilemma: om vi pratar om strukturer riskerar vi att cementera dem. Erkännandets problem, som det skrivits spaltmil om. Men om vi INTE pratar om strukturerna - hur ska vi då kunna förändra?
Jag menar som i att intala unga kvinnor att de är mer eller mindre "strukturellt" förtryckta och därmed, direkt eller indirekt, uppmana till beteenden som i realiteten riskerar att skada deras egna intressen. Beteenden som i värsta fall får direkt hälsoskadliga konsekvenser och tydliggör en problematik. Precis som du associerar jag kampen mot "strukturer" med en personlig kostnad, men eftersom jag inte är "strukturalist" blir frågan - vad är det som säljs till de här unga kvinnorna? Vad är det egentligen för strukturer du pratar om? Vad är du beredd att låta de betala för din vision?
SvaraRaderaOrdet "intala" antyder att det handlar om någon slags manipulation, vilket jag finner mycket märkligt. Som om det faktum att det finns strukturer, normer och förväntningar på (unga) kvinnor bara är nån slags hittepå. Som jag och andra feminister tar till för att... ja vad? Vad är det för hälsovådliga konsekvenser du talar om?
SvaraRaderaJa uppenbarligen är det frågan om manipulation, ideologi och politik.
SvaraRaderaKvinnor kommer inte sluta konkurera med varandra genom sitt utseende bara för att feminister är missnöjda med sitt.
Det är förstås eftersträvansvärt att skydda barn från ätstörningar, men inte genom en feministisk kamp mot normer och strukturer.
Ja en del hittepå är det allt, lite beroende på vad som åsyftas.
Jag tror inte vi kommer längre här. Kan bara konstatera att jag har en uppfattning rakt motsatt din.
SvaraRaderaJa vi är kanske ideologiska "fiender" trots allt. En kan inte vara älskad av alla.
SvaraRaderaLåt mig bara säga något om min uppfattning. Det är bara en anekdot. Men det kanske åtminstone kan besvara din fråga. Jag står i mörkret och pratar med min vän. Då går en ung kvinna förbi. Vacker. Lättklädd. Berusad. Jag tittar på min vän. Han tittar på mig. Vi skakar på huvudet. Samtidigt. För vi tänker samma sak. Jag säger det först. "Jag skulle aldrig göra det. Gå genom det här området. Inte som tjej. Inte ensam. Inte nu (den här tiden på dygnet). Inte lättklädd.". Sen glömmer vi bort tjejen och pratar om allt annat. En stund senare skiljs vi åt. Det är då jag får jag syn på henne, igen. Antastad. Av en okänd man. Hon är rädd. Livrädd. Jag måste hjälpa henne. Jag plockar bort mannen. Pratar med henne. Ser till att hon kommer hem. Går hem till mitt. Jag är ingen riddare. Tvärtom. Jag hade helst sluppit ingripa. Jag lyckas ändå förhindra ett övergrepp, den natten. Jag kan leva med det. Vad jag däremot inte kan, är att resonera med feminister. Jag kan uppenbarligen inte argumentera för att män och kvinnor borde vara mer riskmedvetna. Då är jag plötsligt en förtryckare. En kvinnohatare. Ett svin. Men vet du vad. Jag kan leva med det också. För jag vet att hon överlevde den natten. Både fysiskt och mentalt.
Tack för att du delar med dig av denna upplevelse. Som jag ser det bekräftar den precis det jag försöker säga: det är hon som blir utsatt och inte du. Och av en man, inte av en kvinna. Det är ingen slump. Såklart ligger det i en kvinnas kortsiktiga intresse att skydda sig från sådana situationer genom att bl a klä på sig och inte gå ensam på natten. Jag menar INTE att kvinnor ska skuldbeläggas för att de tänker så. MEN om vi kunde komma till ett läge där män inte utsätter kvinnor för sådana övergrepp så skulle var och en kunna klä sig som hen vill, gå var hen vill när hen vill. Och ingen skulle av strukturella skäl vara vare sig mer eller mindre utsatt än någon annan. Vore inte det en värld att drömma om?
SvaraRaderaJa, det är onekligen en värld att drömma om. Jag anser att människor bör vara fria att själva välja vägar och risker i livet. Det oavsett om en vill tillgodose sina "kortsiktiga" intressen - att prioritera sitt eget liv, hälsa och vara flexibel nog att välja sina strider. Eller om en vill tillgodose sina "långsiktiga" intressen - att förhålla sig till en ideologisk utopi (den där drömvärlden) och försätta sig i onödiga eller ofördelaktiga situationer. Pratar vi hela tiden om att skuldbelägga och bara fokuserar på det, så minskar vi möjligheten till rationella val. Har vi att göra med en rörelse som strävar efter att utplåna sig själv, eller en rörelse som inte har något att förlora på offerkapital? Det är inte helt uppenbart.
SvaraRaderaDet är förstås ingen slump att risk- eller hotbilden ser olika ut mellan kön, men jag tror en bör vara väldigt försiktig med att försöka förstå eller förklara verkligheten utifrån strukturer, i synnerhet för att kunna komma till rätta med några som helst problem. Jag är något skeptisk till betydelsen du lägger i kön och har svårt att se "jämlik" utsatthet som något självändamål.
Vi vill se samma värld, med frihet för var och en att vara den hen är. Ingen ska skuldbeläggas för sin person och sina sätt att hantera, så länge det en gör inte skadar någon.
SvaraRaderaJag blir alltid lika förundrad när jag möter den uppfattning du delar: att feminister skulle vilja ha orättvisorna kvar för att kunna behålla offerkoftan på. Var möter du belägg för att det skulle vara så? Jag vet inte en enda feminist som tänker eller agerar så! Vi vill uppnå ett samhälle där ingen nyfödd bebis läggs under ett blått eller rosa täcke, där var och en är en unik människa i första hand.
Jag kan omöjligt ha belägg för en uppfattning eller ett påstående som jag inte delar.
SvaraRaderaJag tror du missuppfattar här, medvetet eller inte, för jag säger precis tvärtom - att feminister fokuserar på upplevda orättvisor och skuldbeläggning i så hög grad att individuella aspekter och i förlängningen människor, kvinnor, blir lidande.
Feminister tycks inte ha några problem med det, eftersom kampen är det väsentliga. Jag tolkar det som att man egentligen inte har särskilt mycket till övers för enskilda kvinnor i praktiken. Jag ser mer av ideologi och elitism i nutida feminism än positiva effekter, och tycker att det borde vara tvärtom.
Jag förstår att det finns en tro på en könsneutral vision, och det värsta som kan hända om jag har fel, är att det blir lite mer som du beskriver det. Det värsta som kan hända är att du har fel.
Ursäkta sent svar. Jag tror att den avgörande skillnaden i hur du och jag ser på detta handlar om individ kontra struktur. Eller aktör/struktur som är ett mer teoretiskt sätt att förstå samma sak. Utgångspunkten för mig är alltid individens rätt, det är människor jag kämpar för och inget annat. Men jag menar att vi inte kan individualisera problem. Tjejen som blev antastad blev det för att det finns en struktur, en maktordning, som säger att kvinnor är underordnade män och dem kan man ge sig på på det sättet (bl a). Det är för att indiviuella kvinnor ska slippa detta jag kämpar men sättet att göra det är ett bråka med strukturerna. Bara så kan vi göra skillnad.
SvaraRaderaDet är en helt normal svarstid på en bloggkommentar, tycker jag. Jag förstår hur du tänker, men menar att du utgår från en förklaringsmodell (strukturer, maktordningar) som inte riktigt håller i realiteten. Jag tror du är blind för teorins brister, och menar att den avgörande skillnaden i hur du och jag ser på detta snarare ligger i att jag anser att kampen för individens rättigheter inte ska ske på bekostnad av individen, om det inte är ett medvetet och aktivt personligt val.
SvaraRaderaJag tror det går att arbeta för ett bättre samhälle OCH förebygga allvarliga situationer. Jag vill helt sonika inte se kvinnor råka illa ut (exempelvis bli överfallsvåldtagna) helt i onödan. Det är uppenbart att unga människor som får ideologin korvstoppat mellan öronen automatiskt reagerar känslomässigt runt rättigheter, att de resonerar i termer om skuldbeläggande, ignorerar verklighetsanalysen, och riskerar fatta irrationella och ogenomtänkta beslut.
Denna arroganta attityd kan sammanfattas med: "Varför ska en kvinna behöva anpassa sig, eller inskränka sig, när det inte är kvinnans fel?". Det spelar alltså ingen roll att en förespråkar ett ökat riskmedvetande för alla människor, oavsett kön. Kvinnokamp leder ironiskt nog till att kvinnor får sämre förutsättningar att klara sig. Det är vanligt att unga män uppmanas att tänka mycket mer streetsmart. Där värdesätts mäns liv högre. Det är en annan sak att många beter sig som de har förstånd till.
Vad kan man begära dådå? Jo, helt enkelt att det ska vara okej att prata om. Du var själv tvungen att förekomma skuldargumentet några rader upp, och varsamt linda in det i bomull för att ingen skulle ta illa upp.
Det en sak att det sitter ett gäng egocentriska narcissister och speglar sin egen självupptagenhet på bloggar och Twitter, och använder feminism som en personlig ventil för sina komplex, medan andra använder den som karriärstege. Du verkar tvärtom en intelligent person, och dessutom i en maktposition att utöva inflytande på människor, vår framtid. Ta hand om den.