Redan när jag var doktorand (och det är rätt länge sen nu) läste jag om och oroades av flykten från det politiska. Rädslan för att vara politisk. Eller rättare sagt: att säga, stå för, att en var politisk. Nina Eliasophs Avoiding Politics och Adrienne Sörboms Vart tar politiken vägen? var två böcker bland flera på samma tema. Vi doktorander pratade en hel del om detta: vad händer i ett samhälle när det blir fult att vara politisk? Vid sidan om att orken tryter och tiden inte räcker till står detta: människor skäms över att ha en åsikt, över att bry sig. Som att man är lite patetisk på något sätt om man engagerar sig. Slappna av, för fan liksom.
Jag tänker på detta nu i tider då en Soran Ismail inte får höras och då en Blondinbella hojtar om att hon minsann inte är feminist. Var tar politiken vägen när vi inte förväntas kunna tänka själva såpass att vi kan lyssna på Soran Ismail likväl som på Mats Knutson, Alexander Bard, Per Ström och andra som säger saker, tycker saker och sen välja vem vi håller med.
Det är som om hela engagemanget, att bry sig, är lite... pinsamt. Som om människor som Blondinbella visar upp sig som lyckade genom att säga att de inte bryr sig. Att vara kollektiv och tro på att vi kan förändra världen tillsammans, bara vi är många som försöker - det är helt enkelt genant för den lyckade individuella människan med nyrenoverat kök och städhjälp. Hon behöver inte det.
Jag blir både trött och arg samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar