Barndomsbild

Åren innan jag började skolan minns jag som lyckliga. Jag minns en rad tydliga årstider, jag minns att jag gungade högt så kjolen fladdrade i vinden på min gunga i det stora äppleträdet som stod vid stigen upp till skogen. Står det kvar ännu? Äpplena det gav gick inte att äta, man kunde inte ens göra en paj av dem. De var sura och ständigt maskätna. Det fanns också ett brunnsäppelträd på gården och det brukade jag klättra i. Det var ett vänligt, lågt träd med knotiga lättklättrade grenar och gott om klykor där man kunde sitta och drömma.

Som liten trodde jag att det hette bronsäpplen och jag minns att jag aldrig kunde förstå varför det hette så – äpplena var inte bronsfärgade utan gröna med svagt röda solkinder. Jag pratade inte halländska vare sig då eller senare. Brunnsäpplena gick inte heller att äta, de var sura och torrhårda med tjockt läderartat skal. Mamma och pappa påstod att det var vinteräpplen som måste ligga på en yllefilt i källaren ändå fram till jul för att de skulle bli mogna. Äpplena plockades ner från trädet (den frukt som föll ner av sig själv räfsades upp och lades i stora högar till älgarna) och hamnade på sin filt i källaren för att mogna. Men de förblev oätliga. Det enda som hände var att fruktköttet gick från torrsurt till mjöligt. Jag blev lika besviken varje år och vägrade konsekvent att äta av dem. Mamma och pappa åt upp dem själva, av pur snålhet skulle jag tro, medan min bror och jag fick köpeäpplen och klementiner.

Hos faster Ellen fanns det också äppelträd och skillnaden mellan dem och våra var stor och avgörande: frukten från hennes träd gick att äta. Bara sådär! kunde man ta ett Filippaäpple från trädet och hugga in. Stora, krispiga sensommaräpplen av bästa slag. En höstvana var att åka till äppelodlingen utanför Långås och plocka äpplen. Ingrid Marie skulle vi ha till vintern men jag ville äta dem på en gång medan de var krispiga (omogna enligt mamma och pappa). Det doftade av nedfallna löv och fuktig jord och det var pappas uppgift att klättra upp i träden och plocka medan vi andra plockade fram marken. Jag såg fram emot att bli stor nog att få vara med och klättra men det hände aldrig. Stor nog blev jag förvisso men antagligen hade jag slutat åka med till äppelodlingen innan dess.