Idag tittar jag och många med mig på Vasaloppet. Två gånger om året äter jag frukost i tv-soffan: för att se Lucia-firandet och för att se Vasaloppet. Ett lika återkommande inslag är alla de frivilliga som kokar blåbärssoppa, hjälper till att valla skidor och ge massage åt stela ben och ryggar. Med mera. Utan dem ingen Vasalopp. Den fantastiska frivilligsektorn som ger ett sådant mervärde på så många sätt, för så många. Jag blir glad när jag ser och hör dem, dessa engagerade människor som både ger och får. Föreningslivet, grunden för detta, är ett strålande sätt att göra saker tillsammans.
När jag i olika sammanhang, t ex i debatter med anledning av Medelklassupproret, säger att vi ska ha en gemensam välfärd och inte förlita oss på välgörenhet är det inte denna typ av frivilligt arbete jag vänder mig emot. Den som tror det ser inte skillnad på det som är en slags lyx eller krydda i tillvaron och det som handlar om överlevnad. Vasaloppet är en sådan krydda. Ingen far illa utan Vasaloppet. Ingen av de som står där och kokar blåbärssoppa eller vallar skidor gör det för att rädda livet på folk eller skydda någon från att bli misshandlad eller supa ihjäl sig. Det handlar om glädjen i att göra något tillsammans, där alla befinner sig på samma nivå och behöver varandra enligt samma logik.
Sådant som Vasaloppet ska ordnas av frivilliga krafter. Det är själva poängen. De behövs inte för att vi ska överleva utan för att vi vill ha roligt.
Det som handlar om överlevnad och skydd mot utsatthet ska däremot inte vara utlämnat till att någon tycker att det är roligt att koka soppa, erbjuda en sängplats eller skänka en matkasse. Sådant ska vi ta hand om tillsammans genom samhället. Genom att betala skatt och anställa människor som får lön för att göra det. Det ska inte vara upp till frivilliga krafter. Hur fina de än är och hur mycket de än kan uträtta ska de inte behövas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar