Kroppen. Min fysiska uppenbarelse, utsidan och det alla andra ser. Som jag aldrig kan gömma eller glömma. Utsidan är alltid synlig, alla människors utsida, men särskilt kvinnors. Även vid livets mitt är en kvinnas kropp ett objekt i den meningen att andra har (rätt att ha) åsikter. Jag blir, liksom alla andra kvinnor, bedömd - de facto eller åtminstone potentiellt. Inte så att det stör mig i min vardag, men det är alltid en aspekt. Jag lever livet medveten om att jag alltid syns. Personligen har jag ett bagage som inte alla har, men det jag och alla andra (kvinnor) lever med har inte med min (eller någon annans) personliga historia att göra. Det har att göra med de normer som varje samhälle och varje tid har för den kvinnliga kroppen. De förväntansstrukturer som finns: sådan ska du vara. I vår tid och i vårt samhälle ska kroppen vara smal. Punkt.
Det låter ju "lätt". Men är det inte, för det är absolut inte så att det "räcker" att vara smal. Nej, en tydlig norm för den femmiga kvinnan är att hennes kropp ska vara smal men det får inte se ut som om hon - kroppens ägare - har ansträngt sig för att göra/hålla den smal. Kroppen ska vara naturligt smal. Inte bantad, inte tränad, inte pysslad med. (Detsamma gäller för hela den kvinnliga utsidan, men det är en annan text). Detta innebär paradoxalt nog ett dubbelt arbete: Dels ska en greja med sin kropp: träna, äta sunt osv. Och dels ska en låtsas att en inte håller på och grejar. Den smala sunda kroppen ska liksom bara vara. Som om den vore sådär smal och sund av sig själv. För de allra flesta är den inte det. Den är ett resultat av den disciplinering av kroppen som varje kvinna förväntas ägna sig åt. Men detta arbete med kroppen ska inte synas. Bara resultatet ska finnas där, synligt för alla.
Ett sätt att frigöra sig - i alla fall delvis - från denna förväntansstruktur är att vara tydlig med att en är en tränande kvinna. Oavsett om en huvudsakligen tränar för att kroppen ska vara inom normramen eller om en gör det av andra skäl (hälsa, välbefinnande, kunna springa lopp och sätta nya rekord - eller allt på en gång) så innebär denna position ett erkännande: ja, jag grejar med kroppen. Och därmed är jag lite mindre kvinnlig. En intar på så vis en särposition som är både befriande och utsatt på samma gång. Den tränande kvinnan är ju inte på något sätt undantagen från andras bedömning och kommentarer. Nej hon är lika synlig som alla andra. Men kanske har hon mobiliserat kraft att stå emot. Kanske kan hon på så vis låta bli att lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar