Den dumma löparen?

Jag lyssnar på ett gammalt Filosofiska rummet med rubriken Den dumma idrotten där filosofen Kutte Jönsson, journalisten Jenny Maria Nilsson och idéhistorikern Sverker Sörlin samtalar. Temat är att idrottande/tränande människor ofta betraktas med viss skepsis av de som varken tränar eller är intresserade av sport i egenskap av publik. Det är som om det är en slags trade-off: den som lägger ner mycket tid på träning helt enkelt kan inet samtidigt vara intelligent/intellektuell. Hen är helt enkelt lite dum. Eller omvänt då: det väcker förundran om en förgivettaget intellekteull person visar sig vara hängiven motionär. Jag möter detta ibland och blir lika förvånad och irriterad varje gång. För mig fungerar träningen som motor. Jag mediterar, löser problem och får en massa energi under min dagliga löprunda. Utan den skulle min intellektuella kapacitet vara mindre, helt avgjort. Och jag tror inte att jag är unik.