Vi människor är sociala skapelser. Från födseln och många år framåt är vi helt beroende av våra föräldrar (eller andra vuxna människor) för att överleva. Men även när vi blivit stora nog att i rent formell mening överleva på egen hand är de allra flesta beroende av andra människor för välbefinnande, harmoni och lycka. Vi klarar oss utan andra men vi trivs inte. Att höra till är centralt. En familj, en krets av vänner, nära och kära människor att tillbringa tid med, anförtro sig åt. Den tyske filosofen Jürgen Habermas använde begreppet Livsvärlden för den delen av tillvaron, som han menade är absolut nödvändig för att vi ska orka med alla de krav som ställs på oss i Systemet, dvs de miljöer och situationer där vi inte är bland de nära och kära, utan där vi förväntas prestera, leverera och visa vad vi går för. Livsvärlden är den bildliga plats vi fyller oss med kraft och energi för att kunna fungera i Systemet. Utan Livsvärlden går vi under. Alltså är det grundläggande att vi har en Livsvärld att landa i, höra till.
Men vid sidan om detta behöver vi också känna att vi hör till det System vi förväntas fungera i. Vi måste känna oss hemma i den värld där vi rör oss, där vi arbetar, deltar i det politiska livet och vad vi nu ägnar oss åt. I denna värld finns normer för hurdana vi ska vara för att passa in. Beroende på vilka vi är och hur sammanhanget ser ut är dessa normer olika. Men de finns där och även om vi inte är aktivt medvetna om dem så anpassar vi oss till dem.
Den människa som inte känner att hon passar in i eller välkomnas i den grupp hon förväntas och vill höra till kommer att uppleva utanförskap och ensamhet. Hen försöker sannolikt förstå vad detta beror på och det är inte ovanligt eller konstigt att hen förlägger skulden till avvikelsen hos sig själv. "Om jag inte passar in så måste det ju vara mig det är fel på" är ingen orimlig tanke. Att i det läget få en förklaring i form av en diagnos som ADHD eller Asperger kan givetvis upplevas som befriande. Aha, det är därför jag inte fungerar som andra, det är det som är förklaringen till att jag känner mig annorlunda och "konstig".
Utifrån den starka drivkraften att tillhöra, vara en del av något, är det logiskt att människor med diagnoser av olika slag söker sig till varandra. Att de bildar subgrupper. Utanförskapet förstärker inte det sociala behovet som sådant, men eftersom majoritetssamhället stänger ute uppstår behov att söka sig till andra sammanhang. Såna som välkomnar. Enligt en logik är det en plats där den som har en diagnos (eller känner igen sig i diagnoskriterierna) kan slippa känna sig udda och avvikande. En plats där det udda blir norm. Men enligt en annan logik finns det en risk att det är just det udda som odlas. Att en går in i sin uddahet och vill vara i den eftersom både gruppens raison d'etre och individens plats i den bygger på uddaheten. Och dessutom: den som är utsatt har all anledning att vilja befinna sig i den trygga mitten av sin subgrupp och inte närma sig dess gräns. Att odla sin uddahet blir därmed svaret på flera frågor.
Vad jag menar med detta är absolut inte att skuldbelägga den enskilde individ som vill befinna sig i sin subgrupp och där odla eller förstärka sin särskildhet. Jag funderar bara högt på vad det innebär för samhället. Subgrupper kan leda till (krav på) en förändring men de kan också innebära att människor ställer sig vid sidan av och slutar delta i det gemensamma. Slutar försöka göra skillnad. Och det kan aldrig vara bra, för någon. Hur begripligt det än är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar