Som en replik till texten om ledighet kan detta förstås. Min hållning är att jag tycker om att arbeta, att vara rörlig och igång. Jag tycker om att arbeta med kroppen och med hjärnan. Tillsammans och var för sig. När jag nu skriver om arbete är det varken per definition eller enbart lönearbete, nej arbete är att skriva bloggtexter, löpträna, läsa böcker jag inte måste för jobbet men som kan ge nya idéer och uppslag, städa i förrådet... Allt som innebär ren och skär lättja och vila.
Missförstå mig inte nu: Jag latar mig väldigt gärna och jag är bomsäker på att det håller mig frisk till kropp och skäl. Att då och då inte ha en enda tid att passa, inte ett enda måste - vare sig uttalat av en själv eller någon annan - det tror jag är ett mycket bra vaccin mot det mesta. Men att för mycket, för ofta och - framför allt - ofrivilligt ha en massa tid som inte innehåller arbete av något slag tror jag är osunt. Och då menar jag inte bara, återigen, ett arbete i den gängse meningen (men det också!) utan allt slags arbete. Jag tror att människan är skapt för att använda sig. Vi mår inte bra av för mycket passivititet, av något slag.
Det är nu inte så att alla som är passiva väljer att vara det. Många passiviceras av olika skäl. Ett skäl är arbetslöshet, vilket ofta inte bara innebär att man inte längre går till ett arbete om dagarna utan också att man blir allmänt passiv: man slutar träna, slutar läsa böcker, slutar hålla sig á jour med samhällsdebatten osv. Och det finns inget sunt med det utan det är förstås skadligt för både kropp och skäl. Och inte bara för en själv utan för de grupper man ingår i (familjen, vännerna) och för samhället i stort.
Men det är inte så att ett arbete vilket som helst gör att man blir en aktiv och deltagande person som håller koll på både sin egen kondition och händelseförloppet i samhället. Ett arbete som inte känns meningsfullt, som det är uppenbart att man utför av politiska och moraliska skäl, ja jag skulle vilja påstå att det inte tillför någonting (mer än rätt till a-kassa, men det kan lösas på andra sätt). De arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kallats Fas 3 rymmer många sådana arbeten. Ovärdigt är ett ord som osökt kommer för mig. Det är ovärdigt att t ex tvingas tillbringa 8 timmar om dagen med att måla om stolar. Bara för att man ska ha något att göra. Det är knappast läkare, företagsledare, lektorer eller jurister som står där med sina penslar. Gårdagens ord klass är relevant idag med. Och utsätts man t ex för Fas 3 är det nog ganska lätt att känna om inte hat så i alla fall förtvivlan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar