När jag för ett halvt liv sedan läste statsvetenskap vid Lunds universitet hade vi en lärare som ofta återkom till att engelska inom kort skulle vara det enda gångbara språket i samhället i allmänhet och inom akademin och statsvetenskapen i synnerhet. Det var bara att gilla läget enligt honom, att hålla fast vid svenska ansåg han var provinsiellt och tydde på låg ambition. Jag minns att jag retade mig på detta nedlåtande sätt att tala om mitt modersmål. Alldeles oaktat om han hade rätt eller inte. (Såhär drygt 20 år senare kan vi ju konstatera att han åtminstone delvis faktiskt hade rätt.)
Visst är det så att min förmåga att tala och framför allt läsa engelska obehindrat ger mig tillgång till många fler texter av olika slag än jag hade haft om jag bara hade förstått svenska. Jag kan läsa amerikanska och engelska dagstidningar. En stor del av den anglosaxiska skönlitteraturen översätts inte till svenska. I jobbet är engelskan inte bara en källa till glädje utan en nödvändighet. Vetenskapliga artiklar skrivna på engelska (och de utgör en absolut majoritet) översätts aldrig.
Samtidigt som världen blir mer engelsk finns en annan utveckling. Jag är inte utlandssvensk utan nöjer mig med en utlandsresa eller två om året. Men den som under längre tid bor i ett annat land kan hålla liv i sitt svenska språk, med hjälp av medier, på ett helt annat sätt än man kunde vid tiden för mina studier i statsvetenskap. Via nätet kan man läsa svenska tidningar, se svensk tv och lyssna på svensk radio. När man vill och direkt.
Det hade han så klart ingen aning om, min gamla lärare. Men jag hoppas att han har noterat att det svenska språket minsann lever fortfarande. På alla sätt och vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar