Jul-Hitler och en ny bild av Norge

Lilljulafton - så kallades den här dagen i min barndom, en markering av att julen börjar idag. När jag häromdagen stod i kön på Pressbyrån för att köpa lite nödproviant föll min blick på tidskriftshyllan och jag blev varse att det tydligen finns en vinterupplaga av det som Ulrika Good så fyndigt kallade Sommar-Hitler - de populärvetenskapliga historiska tidskrifternas faiblesse för att ägna sina sommarnummer åt Hitler. Att det finns behov av en Jul-Hitler är logiskt: det är på sommaren och kring jul folk har tid att läsa. "Folk" som i människor som inte läser alltid, som inte prioriterar det i vardagen, som inte dör inuti om det inte får läsa något varje dag. Jag lägger ingen värdering i detta utan konstaterar bara att alla inte är alltid-läsare.

Tanken på Jul-Hitler fastnade någonstans i bakhuvudet och från de regionerna plockar jag fram den när jag i dagens GP läser om revisionen av Norge under åren av nazi-tysk ockupation 1940-45. Den norsk-tyska författaren Ebba D Drolshagen ger i boken Den vennlige fienden: Wehrmacht-soldater i det okkuperte Norge en helt annan bild av ockupationsåren, än den vi burit på och omhuldat - även vi här i grannlandet: bilden av modigt norsk motstånd och tyskhat. Jag vill inte på något sätt förringa det Drolshagen gör när hon visar upp en bild som innehåller ganska många nyanser av grått - det verkar vara en mycket bra och läsvärd bok. Men jag undrar varför vi - jag också - blir så förvånande när det visar sig att det inte var så enkelt och svart-vitt som vi trott. Är det någonsin det? Henrik Arnstad, som skrivit artikeln om Drolshagens bok, menar att Norge efter 1945 "kollektivt investerade" i denna svart-vita bild av motstånd, av nationalism och enad front. Det är två väldigt begripliga mänskliga beteenden som beskrivs - dels att enskilda norska män och kvinnor hanterade ockupationsåren på en massa olika sätt och att många kom att tycka om och bli blev vänner med enskilda tyskar (även om man hatade "tyskarna") och dels de faktum att man efteråt inte känns vid detta utan väljer att skapa en annan bild - en bild av modigt motstånd och svart-vitt tyskhat.

Vi människor blir till hela tiden. Vi människar med varandra, i varje möte. Med utgångspunkt i våra olika personligheter och med avstamp i det vi har samlat på oss. Vi möter varandra, som individer. Det är inte svårt  eller konstigt. Och ändå är det det!