För ett tag sedan läste jag Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie med mycket stor behållning. Mitt första möte med ett författarskap som jag verkligen uppskattar. I den beskriver hon hur den kvinnliga huvudpersonen Ifemelu kommer till USA från Nigeria och upptäcker att hon är svart. Det vill säga: upptäcker att det spelar roll att hon är svart.
På samma sätt var det när jag kom till Lund för att börja studera på universitetet. Jag upptäckte att jag var arbetarklass. Eller: att det spelade roll att mina föräldrar inte var läkare, lärare eller ingenjörer utan städerska och sjukpensionerad fabriksarbetare.
Jag hade förvisso en slags klassmedvetenhet efter åren i SSU men den handlade inte om mig. Jag kände ingen stolthet över att mina föräldrar tillhörde arbetarklassen. Tvärtom: jag skämdes. Skämdes över att vara annorlunda, skämdes över dem. Aldrig tidigare i mitt liv hade det varit viktigt vad ens föräldrar jobbade med. Nu var det plötsligt det. Alla undrade, hade koll på varandra. Det gick inte att komma undan frågorna. Det gick inte heller att säga som det var. Så jag ljög. Hittade på yrken och liv som min mamma och pappa inte hade.
Skammen var dubbel: jag skämdes över mig själv och min familj och jag skämdes över att jag skämdes. Att jag inte kunde stå upp för dem.
Det tog lång tid innan jag kunde göra det. Och det lång tid innan jag kunde känna annat än skam när jag var tvungen att umgås med mina föräldrar i någon slags offentlighet. Lång tid innan jag kunde slappna av och inte ta ansvar för dem. Sluta skämmas över dem för att de inte vet hur man för sig eller hur man håller ett tal.
Jag gjorde motsatt klassresa, efter en flytt för föräldrarnas jobbs skull hamnade jag i en stor skola där barn från "vårt" område var i minoritet, och majoriteten som satte normerna var från ett arbetarklassområde. Det var svårt att komma in bland de som var mer lika mig för de var så slutna mot en omvärld med en majoritet som såg ner på dem, så jag var ganska utsatt. Jag skämdes för att mina föräldrar hade läst vidare och att en av dem var delägare i ett företag - med anställda, så hemskt... , att vi läste böcker och dagstidningar hemma (!!) att jag hade sett andra filmer än storstjärnornas blockbusters, att vi semestrade utomlands i stället för i husvagnen, att jag skulle spela tennis och inte fotboll... ja, du fattar. Jag ville inte att vi skulle vara som vi var, det var så fel, men jag ville inte heller bli som dem, det var nog mitt försvar. Nu skäms jag inte längre, och de flesta jag känner nu i en annan stad har liknande bakgrund och liv. Men det var en jobbig resa och jag förstår nu att jag inte var fel eller hade något att skämmas över, det handlade om att jag utmanade deras trygga och homogena liv där alla gjorde ungefär samma saker och tänkte ungefär likadant.
SvaraRadera