torsdag 30 januari 2014

Held och kosmopolitismen - ett redskap för mig?

Jag läser en gammal favorit, David Held med stor behållning. I just den här texten pratar han om kosmopolitismen som han menar har sin grund hos stoikerna och hos Kant under upplysningstiden. Med Kant menar Held att det handlar om ett världsmedborgarskap som har tre beståndsdelar: egalitär individualism, ömsesidigt erkännande och opartiskhet. Alla människor är autonoma moraliska aktörer som har rätt att kräva lika hänsyn och respekt. Detta betyder för Held inte man ska eller får förneka individens lokala gemenskaper, bara att man sätter upp en gräns för vad dessa kan och får åstadkomma. Detta betyder att kosmopolismen har universella anspråk men tar kulturella och politiska olikheter på allvar, men det betyder också att dessa olika åskådningar kan rättfärdiga sig.

Held menar att två centrala metaprinciper gäller: autonomi och opartiskhet. Hans utgångspunkt är att kosmopolismen inte kan anklagas för att bygga på en västerländska strävan efter världsherravälde, eftersom den bygger på de lokala gemenskapernas triumf. Det handlar just om att i ett globalt, universellt perspektiv skapa institutioner som gör att alla individer och grupper kan leva livet så som de finner för gott. Han vill förena den grundläggande principen om alla människors lika värde med en insikt om att kulturella olikheter selar in när denna princip ska realiseras.

Jag är inte riktigt övertygad här eftersom jag inte tycker att han får ihop detta. Det finns en oförklarad del här och det handlar om vem som ska bestämma vad gränsen för den lokala gemenskapens handlande ska gå. Det kan inte rimligen vara gruppen själv men inte heller det omgivande samhället.

Held grundar sitt resonemang i det som är gemensamt för alla människor: vårt förnuft och vår mänsklighet. Pga detta bör i första hand vara lojala mot mänskligheten och inte mot grupper som nationen, etniska grupper etc. Individen måste se och erkänna att dessa band är moraliskt kontingenta.

Stoikernas grundidé handlar om att vi först och främst är människor i en värld med andra människor och först i andra hand är vi medlemmar av olika (politiska) gemenskaper.

Detta kopplar Held samman med tankar om att det ska ske ständiga förhandlingar om, hur de universella principerna för mänskligt liv ska se ut, i en slags habermasiansk anda. Han menar, med Kant, att vi ska bruka vårt förnuft och att vi måste ”avvisa principer som utesluter möjligheten av förutsättningslös interaktion och kommunikation”. Detta kan alldeles uppenbart användas för att kritisera alla försök att förhindra medlemmar av en grupp eller subkultur från att tänka själva och komma fram till en annan åsikt än den hegemoniska i gruppen.

Men hur ska detta användas? Om ingen får vara bunden av grupp/kultur-baserade förutfattade meningar när vi ska samtala om hur vi ska se på vår värld och vår plats i den – hur ska individualismen betraktas då? För den är ju just en sådan, partikulär, uppfattning som gör anspråk på att ha rätt. Jag menar att man kan resa kritik mot detta anspråk, oaktat att man (jag) håller med om den individualistiska ståndpunkten.
Allas lika värde är inte samma sak som individens absoluta företräde före gruppen och det finns ingen global enighet kring det senare.

Utifrån den kantianska grunduppfattningen om att vi främst tillhör hela mänskligheten så måste ”alla uppfattningar, relationer och seder underkastas prövning, så att de medger öppen interaktion, frivilligt samförstånd och opartiska omdömen”.

Detta bygger på

  • Individualism, dvs individen och inga andra enheter är den yttersta moraliska enheten. I motsats till att gruppen/gruppidentiteten anger gränser för individens värde och hur autonom hen är. Varje individ är okränkbar och har rätt att fatta sina egna beslut.
  •  
  • Vars och ens lika värde måste erkännas av alla enligt principen om ömsesidigt erkännande.
  • Allas anspråk behandlas opartiskt, enligt principer som alla kan handla efter. Att resonera från andras horisont är centralt om vi vill resa anspråk på universell giltighet.

Held menar att kosmopolitismen handlar om principer som alla borde kunna ställa sig bakom och försvara men samtidigt menar han att de inte kan slås fast en gång för alla utan att de är föränderliga. Men vad är det då som gör att de förändras? Tidens gång? Om de kan förändras över tid, om en annan tid kan ge oss andra universella principer, vad är det då som säger att de är universella här idag? Held menar att vi måste komma överens om principerna i öppna tillgängliga samtal. MEN: vad är det som kan diskuteras i dessa fora? Kan den individualistiska utgångspunkten diskuteras och ifrågasättas?

Stoikernas och Kants tankar om allmänmänskliga universella principer ligger till grund för styrande normer på den internationella arenan, t ex konventionen om mänskliga rättigheter. Att vi alltså har sådana universella regler redan. Detta stämmer men är likaväl en hållning som kan – och måste kunna – kritiseras. Annars, om detta inte kan kritiseras, måste vi avsäga oss anspråken på att i liberal anda lyssna på alla, oavsett ståndpunkt.

Detta handlar på inget sätt om att stryka motståndaren medhårs (av något skäl) och säga att alla har lika rätt utan om att godta att olika individer/grupper har olika syn. För vi kan inte ha ambitionen att slå fast att vissa (innehållsliga) premisser gäller samtidigt som vi påstår att allt kan och ska bestämmas i öppna och tillgängliga samtal.

Den västerländska imperialismen och kolonisationen gör att det väcks misstänksamhet mot idéer om en universell syn på rättvisa, frihet och mänskliga rättigheter. Det är inte underligt att detta betraktas som uttryck för en västerländsk dominans. Det kan man ha förståelse för men inte acceptera. Det kan inte få lov att ligga till grund för kritik av ambitionen att nå en universell rättvisa: ”Det vore ett misstag att förkasta principerna om lika värde och självbestämmande bara därför att de tillfälligtvis kommit att förknippas med den västerländska maktens historiska former. Principernas ursprung får inte förväxlas med deras giltighet”. 


Detta är lätt att ställa sig bakom, som princip, men hur ska det realiseras? Jag funderar vidare! 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar