När jag konsumerar kultur kan jag inte undgå att lägga märka till att människor har olika klasstillhörighet. Ibland är det en explicit, uttalad del av deras person, ibland är det något man får räkna ut själv. Det är oftast inte särskilt svårt att göra det.
Då och då tycker jag att gestaltningen av en individ (i en novell, roman, film) haltar eller hänger samman dåligt. Det kan vara intressant, till exempel som ett sätt att visa att någon är klassresenär. Men det kan också vara bara dåligt. Illa genomtänkt. Ett bevis på att författaren (eller regissören) inte fattar vad klass är och vad det gör med en.
Vissa skildringar av klass är inte personbundna utan handlar mer om att säga något om en hel klass. En sådan text hittar jag i Bengt Ohlssons roman Hennes mjukaste röst (som för övrigt inte kvalar inte på någon lista över bra böcker jag läst). Det som beskrivs är alltså inte en person utan en leksaksaffär. Det klassrelaterade handlar om att denna butik påstås tilltala (eller rentav vända sig specifikt till) medelklassen. Ohlsson skriver:
Männen kommer från den bildade medelklassen och uppåt- Arbetarna går till Toys "R" Us och när de får syn på Karens affär från vägen blir de misstänksamma, eftersom den ligger så där för sig själv, och så långt från city. Arbetarna har inte självförtroende nog att gå in dit, de skulle känna sig som idioter, och det är så hennes kunder vill ha det. - - - De tipsar sina vänner om Karens butik, men de gör det med viss urskillning, och i ett lågt röstläge. De vill inte trängas med kreti och pleti där inne. De vill få bekräftelse på att de tillhör en utvald skara som inte nöjer sig med annat än det bästa när de köper leksaker till sina barn.I denna korta passage lyckas han fånga flera saker som brukar sägas känneteckna medelklassen. De har pengar och självförtroende men är samtidigt ängsliga och sneglar på vad andra gör och är rädda för att alltför nära umgänge med arbetarklassen skulle smitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar