Igår läste jag ut en fascinerande bok. The Broom of the System (Systemets sopkvast) av David Foster Wallace. Efter det kreativa kaoset i den ofärdiga sista boken The Pale King (Blek kung) var jag väldigt nyfiken på hurdan Foster Wallace är som författare till avslutade böcker, texter han fått göra allt han ville med. Vad säger han mig då?
The Broom of the System är en färdig och i stort sett kronologiskt berättad historia med klart identifierbara huvudpersoner. Framför allt handlar det om företagardottern Lenore Beadsman. Det en roman i alla fall enligt den norm om begriplighet och gestaltning som jag bär på, vare sig jag vill det eller inte. Men lättbegripligt är det inte, man skrivs inte på näsan mer än någon enstaka gång (och det uppfattar jag nästan som ett olycksfall i arbetet av Foster Wallace) utan får jobba och vara alert för att hänga med. Gunilla Kindstrand som ledde Babel på teve för en herrans massa år sedan sa en gång om Kerstin Ekman att hon ska läsas när allt är optimerat: när man har såpass mycket tid och ro till sitt förfogande att man i stort sett kan läsa boken i ett svep. Jag tycker om den tanken och om jag får önska och drömma så läser jag allra helst just så - i långa svep, en hel bok på kort tid. Foster Wallace lämpar sig extra väl för den sortens läsning. Att ha tid att verkligen sjunka in. På så vis är han perfekt sommarläsning. (Jag tillhör de som aldrig riktigt har fattat varför man ska läsa lätta böcker när man är ledig. Det är ju nu man har tid och ork att ta sig an det som kräver lite mer.)
Jag vill som vanligt inte säga något mer specifikt om vad The Broom of the System handlar om, men jag vill verkligen, å det bestämdaste, rekommendera den. En rik och fascinerande bok! Och till och med lite spännande in emellan.
Nu pausar jag från Foster Wallace och tar mig av sista delen av Haruki Murakamis 1Q84. Och då snackar vi sträckläsning! Det går inte att lägga den ifrån sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar