Ett av mina favoritprogram, Språket i P1, har nyss bytt programledare och språkexpert efter att ha haft samma duo i alla år (Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson). Den nya programledaren heter Emmy Rasper och vid sin sida har hon doktoranden i nordiska språk Ylva Byrman. Jag lyssnar lika gärna som alltid. Programmet är det perfekta sällskapet när jag går till mataffären eller diskar, även med Rasper och Byrman bakom mikrofonerna.
Jag tror att jag är en normalkonservativ sort, en som brukar känna en viss oro inför sådana här förändringar. Kommer det att blir bra, kommer jag att tycka om att fortsätta lyssna (titta, läsa)? Och även: hur kommer andra lyssnare (tittare, läsare) att reagera? Svaret är oftast att jag tycker att det är ok och fortsätter lyssna. Om jag gillar programidén brukar jag anse att en ny programledare gör jobbet minst lika bra. På spåret är till exempel ett minst lika trevligt bihang till fredagsvinet och -osten nu med Luuk och Lindström i kostymerna som det var på Oldsbergs och Hellbergs tid.
Att jag tror att jag är normalkonservativ betyder alla inte reagerar som jag. Det finns de som är mer benägna att ta till sig nyheter. Men det finns också de som inte vill ha någon förändring alls, av någonting. Det vet jag ju. Men jag blir ändå både beklämd, arg och lite full i skratt när jag tar del av vad en rad lyssnare tycker om den nya programledarduon i Språket. Att de pratar för snabbt, för ljust och tjattrigt, att de avbryter varandra och till och med att det av tekniska skäl inte fungerar med två kvinnor som samtalar i radio, utan det bör vara en man och en kvinna är bara några av de synpunkter som folk har delat med sig av i mail och telefonsamtal.
Emmy Rasper skötte det hela snyggt. Hon lät Anna-Malin Karlsson, professor i svenska språket med inriktning mot sociolingvistik, mäta hennes och Ylva Byrmans talhastiget och jämföra dem med Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson. Det visade sig, föga förvånande, inte finnas några skillnader alls. Kritiken är alltså tagen ur luften. Men anledningen finns kvar. Året är 2014 och det fortfarande provocerande att kvinnor tar plats på den offentliga arenan. Unga kvinnor dessutom. Det är för sorgligt.
Det är säkert ett stort världsproblem detta, men kritiken kan knappast vara tagen ur luften, om de nya programledarna konverserar som två kvinnor på kafferep. Tydligen var så inte fallet tidigare, där programledarna talade i längre sekvenser. Måste man ljuga om allting bara för att man är feminist? Hör det till.
SvaraRadera