Att vara sann mot den man bemöter är svårt men viktigt

Det är varje tänkande och skrivande människas rätt att insprireras av vad och vem hen vill. Det kan ingen ta ifrån en. Men om en säger det en säger som ett svar eller en replik på vad någon annan har sagt tillhör det vanligt hyfs och vett att man är sann med vad denne någon har sagt. Det är en självklarhet, som princip att hålla sig till. Kant skulle nicka bifall och de flesta håller med: ingen vill bli felciterad eller illvilligt missförstådd. Ändå är det så lätt att göra just det när en ska kommentera det någon annan har sagt. Särskilt om denna någon är en person en inte håller med eller till och med tycker illa om.

Jag vet inte vilken som är anledningen (om det ens finns någon) till att Isabelle Ståhl lägger ord i munnen på Dilsa Demirbag-Sten i sin kulturkrönika i onsdagens SvD. Men det är vad hon gör. I en egentligen alldeles utmärkt text om kulturens (särskilt litteraturens) värde och betydelse menar Ståhl att Demirbag-Steen har sagt att "konsten är en tröst inget annat". Som om det gällde all konst, all kultur över huvud taget. Som om det var enda värdet. När det framställs så låter det förstås huvudlöst. Jag är inte ute efter att mer generellt rusa till Demirbag-Stens försvar, men citatet måste sättas i sitt sammanhang om en ska vara sann mot henne, om hon ska få en chans att bli förstådd i det hon faktiskt säger. Den text Ståhl citerar och utgår från handlar nämligen inte om all konst, utan om självbiografier specifikt. Om värdet av och våndan med att skriva en självbiografi, om det en utsätter sig och sina anhöriga för och om vad som är modigt respektive fegt. I det sammanhanget får citatet om konsten som tröst en hela annan betydelse än den Ståhl ger det. Och motsätter sig - vilket jag också skulle göra om det var så Demirbag-Sten menade.

Såhär skriver Demirbag-Sten i sin krönika:

Är inte självbiografier en terapiform för författare? Jo, otvivelaktigt. En självbiografi är på många sätt höjden av självgodhet. Inte nog med att vi skyltar med vårt lidande, vi tror dessutom att just vårt lidande är värt att dokumentera och spridas. Oavsett vad det kostar andra människor.

Det finns en enfaldig tro på konsten som något högre än det verkliga livet. Men verkligheten kan aldrig återskapas. Inte ens den bästa stilist kan fånga livet när det är som störst. Vackra formuleringar kan bara försöka ge mening åt det meningslösa, strukturera det obegripliga och skapa skönhet där det inte finns någon. Konsten är tröst och inget annat. Det är banne mig inte lätt att vara människa.

Jag håller inte med henne, jag tycker att konsten - litteraturen - är mer än så. Men jag ger henne en poäng för att hon lyfter fram konstens kostnad och värdet av att trösta sig när livet är jävligt. och franför allt: jag vill vara sann mot henne.