Mitt inlägg häromdagen, om hur programledarna i Språket talar föranledde en anonym kommentar av det där slaget som jag känner mig kluven inför om jag ska besvara eller inte. Jag känner motvilja mot att besvara det som är raljant och ovänligt i tonen men jag är å andra sidan en väluppfostrad person. Så jag svarar, här i ett nytt inlägg.
Såhär skrev den anonyme:
"... de nya programledarna konverserar som två kvinnor på kafferep. Tydligen var så inte fallet tidigare, där programledarna talade i längre sekvenser. Måste man ljuga om allting bara för att man är feminist? Hör det till."
Det stämmer att Emmy Rasper och Ylva Byrman, de nya programledarna, talar i kortare sekvenser. Anna-Malin Karlsson, som gjorde mätningen, säger att detta gör att det mer liknar ett vanligt samtal. Man kan säga att det blir en intimisering av radioprogrammet, något som Olle Josephson, professor i nordiska språk, skriver om i dagens SvD. Radiopratare talar inte bara till sin publik utan även med varandra. Det kan vara ovant för vissa lyssnare, som upplever detta som provocerande. Som tycker att det därför är påkallad att använda ord som kafferep och tjatter.
Det är även så att Rasper och Byrman delar mer lika på programtiden än det gamla programledarparet Ringarp och Andersson. Anna-Malin Karlssons mätningar visar att Andersson pratade mer än tre gånger så länge som Ringarp. Kan det vara så att detta upplevs vara mer "som sig bör" - att mannen tar mer plats än kvinnan? Likaså kan en fundera över om det faktum att det nu är en kvinna - doktoranden Ylva Byrman - som sitter på expertstolen och inte en man, provocerar människor.
Den anonyme kommentatorn menar att detta är ett litet problem om man jämför med annat som händer i vår omvärld. Det har hen förstås rätt i. Det vill säga: om detta var ett isolerat problem som inte kunde kopplas ihop med något annat i samhället. Men så är de ju inte. Samma slags nedvärderande av (unga) kvinnor sker hela tiden, i allt från reklam till nöjesbransch till yrkesliv.
Borsett från att höjden av väluppostran måste bestå i att klippa sönder citat... snygg rubrik.
SvaraRaderaJag tror en bör skilja mellan kritik mot kvinnor - och kritik mot påståenden (om kritik). Påståendet är att kritiken är tagen ur luften, och det intressanta är hur man retoriskt försöker förminska de skillnader som faktiskt finns.
För det kan ju ha inträffat, att falska påståenden i media provocerar och ger upphov till raljanta kommentarer, snarare än kvinnor i rampljuset. Jag menar, vi lever inte på femtitalet längre, och då vill jag inte på något sätt förringa något specifikt radioprograms lyssnarkrets.
Sen tror jag att du har helt rätt, och den senaste tidens debatt visar med all önskvärd tydlighet att det inte rör sig om något något litet problem, i synnerhet för ett yrkesliv inom nöjesbranschen, där många unga mediekvinnor gärna skulle kvotera in sig själva omedelbar bums.
Med all respekt: jag tror inte att vi kommer längre här.
SvaraRadera