Jag har ett personlighetsdrag som jag ogillar (nej jag har flera, men det är inte självkritik jag ska ägna mig åt nu) och det är att jag (alldeles för) lätt faller för reklam för billiga korttidsprenumerationer på tidningar. Såna där 3 nr för 99 kr som sedan går över i en tillsvidareprenumeration (som en inte vill ha men som är ett oskick som tidningarna konsekvent kör med). Och inte nog med det: jag hinner knappt ens läsa de där tre numren som jag faktiskt ville ha.
De senaste tidningarna som har trillat in genom ytterdörren är två stycken som handlar om träning: Runner's world och Iform.
Runner's world är tveklöst den bättre av de två, den jag verkligen försöker hinna läsa igenom och överväger att aktivt behålla (alltså inte bara glömma säga upp). Dels är den fokuserad på min träningsform löpning, och dels är den seriös och hyfsat befriad från trams. Det handlar om löpning som träningsform, om löpartillbehör och om folk som springer. Löpning högt och lågt. Nördigt för den som inte springer, mestadels intressant och givande för den som gör det. En bra genretidning helt enkelt. Men viktigast av allt: den bryr sig inte om vilken kön läsaren har.
Iform vänder sig bara till kvinnor. Det är inget snack om den saken. Lika lite som någon behöver fundera över om t ex King vänder sig till män eller till båda könen. Jag inte gillar principen med en tidning som vänder sig till det ena könet, det är ett grundläggande feltänk att t ex träning skulle vara könsspecifikt. Men jag bestämde mig för att läsa den som det den är: en träningstidning för kvinnor. Ungefär som att jag kan se en Bondfilm för det den är: en snygg och välgjord (oftast) actionfilm med intelligent intrig. Inte en djup och tankeväckande film av Haneke eller Kieslowski.
Här är det på sin plats med ett litet tydliggörande: Jag känner mig ofta fel när jag klumpas samman med andra kvinnor, känner mig sällan hemma med och tilltalad av sådan som tänks apellera till "kvinnor". Jag är inte specifikt otjejig av mig, men jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att tilltalas som tjej. Vare sig av tidningar, filmer etc eller av människor. Det betyder att Iform så att säga slår ur underläge.
När jag läser (dvs bläddrar igenom) Iform blir jag trött. Som en röd tråd löper budskapet att det inte i första hand handlar om att komma i form fysiskt för att må bra utan för att bli snygg och tilltalande. För det är aptitlig en kvinna ska vara! I de nummer jag tittat igenom finns inte en enda bild på en kvinna som ser ut att vara över trettio. I ett nummer finns en artikel om bröstcancer som (tämligen ovidkommande) illustreras av ett antal bilder på nakna bröst. Utan undantag unga, fasta bröst. Trots att vi vet att bröstcancer i första hand drabbar medelålders och äldre kvinnor.
För mig handlar träning om fysisk aktivitet som mål i sig. En svettas och stånkar och blir tomatröd i ansiktet, en går in i sin egen ansträngning och om det finns några mål så handlar de inte om en viss vikt eller jeansstorlek eller om att se yngre ut. Nej, det handlar om mål i form av minskade kilometertider och personbästa på halvmaran. Och som tränande tjej vill jag faktiskt inte läsa om hur jag bäst ska tappa kilon. I den mån jag alls vill läsa om mat så vill jag att det ska handla om vad jag ska äta innan och efter träning så att jag på bästa sätt orkar träna så hårt som jag vill och får ut max effekt av det jag gör. Och då i muskler och förbättrade tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar