Alakoski, klass och ett stort ointresse

Igår kom den till mig i ett brunt och rött Adlibris-paket - Susanna Alakoskis nya bok Oktober i Fattigsverige. Jag har höga förväntningar på den, eftersom jag har tyckt om allt hon skrivit hittills och eftersom jag tycker att hon är en av Sveriges klokaste författare. Hon gör det jag själv vill och försöker göra - blandar egna erfarenheter med teori och skapar text som är drabbande utan att bli sentimental och kletig. Text som väcker tankar och lust att slåss.

Klass är Alakoskis genomgående tema och det är också det ämne som jag känner allra mest för, men som jag också är väldigt kluven inför. Jag har länge dragit mig för att bli yrkesmässigt engagerad, helt enkelt för att jag inte visste vart det skulle ta mig. Lite i taget har det dock smugit sig på och jag kan inte längre bortse från det faktum att frågor om klass är det som går allra mest på djupet av alla saker jag intresserar mig för, det allra mest personliga. Det är dags att komma ur klassgarderoben: jag är klassresenär, första generationens medelklass. Jag har rört mig från ett fattigt arbetarklasshem i Hallands inland till ett liv som akademiker i storstad. Eller: jag rör mig ständigt mellan dessa miljöer. Jag kommer aldrig fram, jag kommer aldrig bort.

När jag föreläser om klass brukar jag säga till mina studenter att jag nästan alltid känner igen en klassresenär. Det behövs inte många minuters samtal för att jag ska bli säker. Det finns något gemensamt och allmängiltigt som gör mig både glad och ledsen. Glad för att jag inte är ensam och ledsen för att jag vet vad det är för vilsenhet som de flesta klassresenärer bär på. Känslan av att vara fel vart man än kommer, att aldrig riktigt passa in och förstå koderna. Känslan av att bara vara publik, att inte kunna delta fullt ut. Känslan av att svika och vara illa förstådd.

I januari är det dags igen för den kurs som är det allra roligaste i mitt jobbliv. En kurs med det lite märkliga namnet Makt, kön, etnicitet och mångfald. Namnet är märkligt valt eftersom det bara delvis är rättvisande, framför allt är det fel att varken klass eller sexualitet nämns - två teman som tar lika stor plats som de andra. Studenterna brukar tycka att det är en bra och rolig kurs och att den tar slut alldeles för fort (och det tycker vi också - jag och min kollega som har kursen tillsammans). De tycker att det är intressant och utmanande att prata om alla teman och kategorier, om intersektionen mellan dem och om sina egna fördomar. Men en sak brukar de inte tycka är så kul eller viktigt: klass. Varenda år slås jag av detta ointresse för klass. Och varenda år försöker jag förstå vad det handlar om och hur jag ska göra för att väcka större lust, större förståelse. Jag tror att Alakoskis bok kan vara ett verktyg. Jag återkommer kring detta!

Och. Jag återkommer kring klass över huvud taget. För det finns hur mycket som helst att säga!