Varannan lördag sänder Radio P4 ett program som heter Knattetimmen, ett ring-och-fråga-experterna-program om barn. Barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén och barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin står för expertisen och de som ringer är mestadels föräldrar men även en och annan mor- och farförälder dyker upp och ställer oroliga frågor.
Radions ljud är en bakgrund till mellanrummet mellan frukosten och dagen. Eftersom mitt yngsta barn snart är tonåring - programmet handlar om små barn - lyssnar jag inte för att ta till mig av råden som sådana. Jag lyssnar för att det är intressant att analysera vad som sägs, dvs vad som enligt Alfvén och Hallin utgör rätt sätt att förstå och hantera små barn. Hur ser föräldranormen ut 2012.
Samtalen tar barnets perspektiv och handlar om att vi vuxna ska förstå vad de går igenom i sina olika utvecklingsfaser. Den bild jag får är att Alfvén och Hallin ställer initierade frågor om både barnet och kontexten för att ringa in vad det handlar om och sedan lyssnar uppmärksamt i syfte att förstå innan de levererar analyser och goda råd. Det är samtal och jag uppfattar dem som horisontella.
Alfvén och Hallin är konsekventa och visar väldigt tydligt att föräldrars förståelse och barns kompetens är centralt. Det kan inte gå någon förbi att normen är: barn är kloka och kompetenta och föräldrars uppgift är att låta dem spela ut alla register de har. Man kan tycka vad man vill om det. Men det är inte det jag ska göra nu.
Igår hände något som fick mig att lyssna lite mer uppmärksamt än jag oftast gör. En pappa ringde! Han ställde frågor om en trotsande tvååring som kastar saker, skriker och tar plats. Och vips förvandlades Alfvén och Hallin till två kuttrande hönor med von oben-attityd. Den seriösa och inkännande tonen som vanligen kännetecknar samtalen var som bortblåst. De fnissade och flamsade, och pratade på ett övertydligt sätt, som om mannen vore lite bakom flötet och inte fattade att man måste lägga undan de saker man är rädd om och att barn utvecklas. Som om han (en pappa) vore någon slags pajasfigur som kommer in från sidan och gästspelar och därmed inte riktigt fattar hur det är att vara förälder. Tvååringar är såna, förstår du. Och eftersom han är förälder lite på en kant kan man skratta åt honom, åt hans problem och funderingar.
Attityden var både respektlös och oseriös och visade den kluvenhet inför mäns närvaro i det som rör barn som jag tror är ett viktigt skäl till att fortfarande bara en liten andel av föräldraledigheten tas ut av män: många kvinnor vill inte ha mäns inblandning. Den man som tar sig in i det traditionellt kvinnliga revir som barnens vård och uppfostran utgör får finna sig i att bli skrattad åt och att få sina funderingar förringade.
Det finns de som menar att det inte är mer än rätt eftersom det är vad som möter kvinnor som befinner sig på områden där män sätter ramarna (dvs nästan alla områden utanför hemmet). Att det på något sätt skulle vara ok att kvinnor bossar runt och har en paternalistisk attityd på ett område eftersom män har det på alla andra områden. Jag tror att man har cyklat i diket om man tänker så. Vi snabbar inte på utvecklingen mot verkligt delat föräldraansvar genom att göra hälften av alla föräldrar till några som det är ok att skratta åt och som mest ska göra vad den andra hälften instruerar dem att göra. Kvinnor vet inte mer om barn än män. Män är lika bra föräldrar och har lika stor rätt att vara förälder på sitt sätt. Det är sorgligt att anlitade experter inte har fattat det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar