Det finns författare som jag tycker om direkt. Från första meningen. Som jag vet på en gång att jag vill läsa allt av. Helst i sträck. De är många och de är olika men omedelbarheten har de gemensamt. Paul Auster, Joyce Carol Oates, Haruki Murakami, Sara Lidman... Favoriter som jag alltid kan återvända till. Och veta vad jag får utan att veta ett dugg.
(Det finns förstås också sådana som är omedelbara på det motsatta sättet: så att jag direkt känner att detta tycker jag inte om.)
Och så finns det författare som är som rödvin eller kaffe för en tonåring. Det smakar räv men man dricker ändå. Författare som jag inte alls gillar först men som jag ändå vill läsa, för att jag tror på de som tipsat, för att vill tycka om det. Så jag ger dem en chans till och en till. Fast det tar emot. Och så plötsligt. Släpper det. Och jag sugs in och vill bara läsaläsaläsa och aldrig lägga ifrån mig.
Monika Fagerholm är en sådan författare. Den första bok jag försökte läsa var Underbara kvinnor vid vatten. Jag ger vanligen en bok femtio sidor, har den inte gripit tag då ger jag upp. Så inte med denna: jag läste drygt halva innan jag slutligt insåg att nej, detta går inte. Det gick trögt och kändes torrt som fnöske. Andra gången var det Den amerikanska flickan. En av mina bästa vänner hade läst den och var såld på det där sättet som man nästan aldrig blir. Sådär så att hon bar med sig boken, för alltid. Förändrad av den. Jag läste mer än femtio sidor den gången också men ändå: det gick inte. Inget hände, inget förändrades. Jag kände bara en tung och trött motvilja.
Men så åkte jag på sola och lata mig-semester till Tunisien och en av de böcker som fick följa med var Den amerikanska flickan. Jag har ingen aning om vad av allt som hände i mitt liv mellan försök ett och två som vad avgörande men något var det, för den gången - vid en pool i en tunisisk turistort - läste jag som en utsvulten. Hela boken på två dagar. Och var fortfarande hungrig. Och väldigt förvånad. Så fort jag kom hem köpte jag fortsättningen - Glitterscenen - och när jag för ett tag sedan hittade hennes Diva på en loppis (den är slut på förlaget) var det som att hitta pengar i rännstenen. Den åkte med till Barcelona och tog slut lika snabbt som en chokladask på julafton. Jag är såld, förändrad, förälskad. I Monika Fagerholms bokvärld.
Vad är det som är så speciellt med Monika Fagerholm då? Samma sak som gör att det tar emot, tror jag. Hennes omtagningar, den uppbrutna kronologin, att hon nöter in det som är viktigt och närmar sig smärtan, det största och viktigaste med cirklande rörelser. Obevekligheten. Och att hon skriver om landet. Människor på landet och människor som har idiotiska drömmar utan att de känns ett dugg idiotiska. Utan bara väldigt mycket som människor. Jag blir säker på att de finns och jag bryr mig om dem. Och det är centralt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar