David Foster Wallace är en amerikansk kultförklarad (åh detta underbara nittiotalsord!) författare som tog livet av sig 2008. (Undrar om det finns ett samband: är han kultförklarad för att han tog livet av sig eller är det tvärtom?) Hur som helst. Jag hade missat DFW-hypen (ja han har ett smeknamn) lite och visste inte mycket om honom när jag tidigare i sommar läste The Pale King (Blek kung), den bok han skrev på när han dog och som nu har getts ut med hjälp av redaktören Michael Pietsch. Det faktum av boken är ofärdig är en del av läsningen och ger en slags intimitet som jag inte är säker på om jag tycker om eller inte. Eller: jag tycker om den men jag blir också irriterad. Mest på mig själv kanske, eftersom jag inte kan låta bli att ägna mig åt ett relativt meningslöst spekulerande i vilka avsnitt som är "klara" och vilka Foster Wallace hade velat jobba mer med. Jag har också ett kluvet förhållande till genren författares självbiografier. Jag tycker om att tänka kring litteratur men jag tycker ofta att det förstör läsupplevelsen att ta del av funderingar om hur en bok och dess gestalter kom till. Inte för att jag tror att det är på riktigt och därmed inte vill få illusionen krossad, utan för att jag vill tänka själv. Inte bli skriven på näsan.
Jag läser aldrig en hel recension. Det finns nämligen, mig veterligen, inte en enda recensent som kan avhålla sig från att berätta vad boken handlar om. Som om man måste göra det för att kunna tycka något om den. Jag vill få lästips men jag vill sedan i allt väsentligt bilda mig min egen uppfattning. Däremot kan det vara givande att i efterhand ta del av recensioner. Det blir lite som att samtala om boken med en vän, dela upplevelsen.
När det gäller The Pale King har jag läst ganska många recensioner och det har hjälpt mig att förstå en bok som jag hade svårt att ta till mig men som ändå fascinerade mig såpass mycket att jag tog mig i genom alla 700 sidorna. Jag kände inte igen mig själv när jag läste den, förstod inte vad som drev mig till att läsa vidare. Jag var flera gånger nära att lägga den ifrån mig men kunde inte. Den brittiska författaren Zadie Smith har sagt att hon flera gånger har kastat Foster Wallaces böcker tvärs genom rummet i ren frustration, men att hon plockat upp dem och läst vidare. Jo, så är det: det är något magnetiskt, något som gör att man dras in i texten trots att man varken förstår eller tycker om det man läser. Utan att över huvud taget gå in på handlingen kan jag säga att The Pale King bitvis är så tuggig och tjatig att jag sånär både slutar läsa och börjar skumma/hoppa framåt. Särskilt de många och långa fotnoterna o-lockar. Men jag läser och som jag belönas! Mitt när det är som trögast glimrar det till och Foster Wallace levererar ett kapitel (och ett till och ett till) fullproppat med skarpsynta berättelser om det mänskliga. En Franzen eller en Oates skulle le och nicka igenkännande. Det är helt enkelt ruskigt bra! Värt besväret många gånger om.
Det sägs att Foster Wallace hade ADHD och att det var därför han skrev så nervigt och för mycket. Jag vet inte hur det är med den saken, vare sig själva diagnosen eller det kausala sambandet mellan den och hans sätt att skriva. Jag vet bara att jag tycker om, motvilligt. Och att jag just börjat läsa The Broom of the System (Systemets sopkvast) som är en färdig bok. Och att den är lättare att ta till sig. Återkommer med en fundering kring den senare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar