Jag kapitulerade och önskade mig första delen av Karl-Ove Knausgårds Min kamp i julklapp. Och fick den. Och läste den. På två dagar. Läste på det vis som en bulimiker äter, i glupande stora tuggor.
Var den bra då? Ja. Jo. Den är bra, men inte bra på det sätt som t ex Jonathan Franzen eller Joyce Carol Oates eller Haruki Murakami är bra. Eller Paul Auster. Inte bra på det sätt som innebär att man inte vill invända något. Att det till både form och innehåll är helgjutet, att man kan lämna över sig till läsandet och lita.
Min kamp är oemotståndlig i betydelsen Jag kan inte sluta läsa därför att den gör ont. Därför att man vill vara nära någon som berättar så naket om sig och sitt. För att det känns som ett svek att sluta läsa, kanske. För att man känner sig utvald. Det finns en direkthet (jag väljer att inte kalla det äkthet) som jag inte kan bortse från. Jag kommer att läsa tvåan och trean och-. Alla. Men jag längtar mer efter att Jonathan Franzen ska få ur sig nåt nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar