Lilljulafton - så kallades den här dagen i min barndom, en markering av att julen börjar idag. När jag häromdagen stod i kön på Pressbyrån för att köpa lite nödproviant föll min blick på tidskriftshyllan och jag blev varse att det tydligen finns en vinterupplaga av det som Ulrika Good så fyndigt kallade Sommar-Hitler - de populärvetenskapliga historiska tidskrifternas faiblesse för att ägna sina sommarnummer åt Hitler. Att det finns behov av en Jul-Hitler är logiskt: det är på sommaren och kring jul folk har tid att läsa. "Folk" som i människor som inte läser alltid, som inte prioriterar det i vardagen, som inte dör inuti om det inte får läsa något varje dag. Jag lägger ingen värdering i detta utan konstaterar bara att alla inte är alltid-läsare.
Tanken på Jul-Hitler fastnade någonstans i bakhuvudet och från de regionerna plockar jag fram den när jag i dagens GP läser om revisionen av Norge under åren av nazi-tysk ockupation 1940-45. Den norsk-tyska författaren Ebba D Drolshagen ger i boken Den vennlige fienden: Wehrmacht-soldater i det okkuperte Norge en helt annan bild av ockupationsåren, än den vi burit på och omhuldat - även vi här i grannlandet: bilden av modigt norsk motstånd och tyskhat. Jag vill inte på något sätt förringa det Drolshagen gör när hon visar upp en bild som innehåller ganska många nyanser av grått - det verkar vara en mycket bra och läsvärd bok. Men jag undrar varför vi - jag också - blir så förvånande när det visar sig att det inte var så enkelt och svart-vitt som vi trott. Är det någonsin det? Henrik Arnstad, som skrivit artikeln om Drolshagens bok, menar att Norge efter 1945 "kollektivt investerade" i denna svart-vita bild av motstånd, av nationalism och enad front. Det är två väldigt begripliga mänskliga beteenden som beskrivs - dels att enskilda norska män och kvinnor hanterade ockupationsåren på en massa olika sätt och att många kom att tycka om och bli blev vänner med enskilda tyskar (även om man hatade "tyskarna") och dels de faktum att man efteråt inte känns vid detta utan väljer att skapa en annan bild - en bild av modigt motstånd och svart-vitt tyskhat.
Vi människor blir till hela tiden. Vi människar med varandra, i varje möte. Med utgångspunkt i våra olika personligheter och med avstamp i det vi har samlat på oss. Vi möter varandra, som individer. Det är inte svårt eller konstigt. Och ändå är det det!
söndag 23 december 2012
lördag 8 december 2012
Alakoski, klass och ett stort ointresse
Igår kom den till mig i ett brunt och rött Adlibris-paket - Susanna Alakoskis nya bok Oktober i Fattigsverige. Jag har höga förväntningar på den, eftersom jag har tyckt om allt hon skrivit hittills och eftersom jag tycker att hon är en av Sveriges klokaste författare. Hon gör det jag själv vill och försöker göra - blandar egna erfarenheter med teori och skapar text som är drabbande utan att bli sentimental och kletig. Text som väcker tankar och lust att slåss.
Klass är Alakoskis genomgående tema och det är också det ämne som jag känner allra mest för, men som jag också är väldigt kluven inför. Jag har länge dragit mig för att bli yrkesmässigt engagerad, helt enkelt för att jag inte visste vart det skulle ta mig. Lite i taget har det dock smugit sig på och jag kan inte längre bortse från det faktum att frågor om klass är det som går allra mest på djupet av alla saker jag intresserar mig för, det allra mest personliga. Det är dags att komma ur klassgarderoben: jag är klassresenär, första generationens medelklass. Jag har rört mig från ett fattigt arbetarklasshem i Hallands inland till ett liv som akademiker i storstad. Eller: jag rör mig ständigt mellan dessa miljöer. Jag kommer aldrig fram, jag kommer aldrig bort.
När jag föreläser om klass brukar jag säga till mina studenter att jag nästan alltid känner igen en klassresenär. Det behövs inte många minuters samtal för att jag ska bli säker. Det finns något gemensamt och allmängiltigt som gör mig både glad och ledsen. Glad för att jag inte är ensam och ledsen för att jag vet vad det är för vilsenhet som de flesta klassresenärer bär på. Känslan av att vara fel vart man än kommer, att aldrig riktigt passa in och förstå koderna. Känslan av att bara vara publik, att inte kunna delta fullt ut. Känslan av att svika och vara illa förstådd.
I januari är det dags igen för den kurs som är det allra roligaste i mitt jobbliv. En kurs med det lite märkliga namnet Makt, kön, etnicitet och mångfald. Namnet är märkligt valt eftersom det bara delvis är rättvisande, framför allt är det fel att varken klass eller sexualitet nämns - två teman som tar lika stor plats som de andra. Studenterna brukar tycka att det är en bra och rolig kurs och att den tar slut alldeles för fort (och det tycker vi också - jag och min kollega som har kursen tillsammans). De tycker att det är intressant och utmanande att prata om alla teman och kategorier, om intersektionen mellan dem och om sina egna fördomar. Men en sak brukar de inte tycka är så kul eller viktigt: klass. Varenda år slås jag av detta ointresse för klass. Och varenda år försöker jag förstå vad det handlar om och hur jag ska göra för att väcka större lust, större förståelse. Jag tror att Alakoskis bok kan vara ett verktyg. Jag återkommer kring detta!
Och. Jag återkommer kring klass över huvud taget. För det finns hur mycket som helst att säga!
Klass är Alakoskis genomgående tema och det är också det ämne som jag känner allra mest för, men som jag också är väldigt kluven inför. Jag har länge dragit mig för att bli yrkesmässigt engagerad, helt enkelt för att jag inte visste vart det skulle ta mig. Lite i taget har det dock smugit sig på och jag kan inte längre bortse från det faktum att frågor om klass är det som går allra mest på djupet av alla saker jag intresserar mig för, det allra mest personliga. Det är dags att komma ur klassgarderoben: jag är klassresenär, första generationens medelklass. Jag har rört mig från ett fattigt arbetarklasshem i Hallands inland till ett liv som akademiker i storstad. Eller: jag rör mig ständigt mellan dessa miljöer. Jag kommer aldrig fram, jag kommer aldrig bort.
När jag föreläser om klass brukar jag säga till mina studenter att jag nästan alltid känner igen en klassresenär. Det behövs inte många minuters samtal för att jag ska bli säker. Det finns något gemensamt och allmängiltigt som gör mig både glad och ledsen. Glad för att jag inte är ensam och ledsen för att jag vet vad det är för vilsenhet som de flesta klassresenärer bär på. Känslan av att vara fel vart man än kommer, att aldrig riktigt passa in och förstå koderna. Känslan av att bara vara publik, att inte kunna delta fullt ut. Känslan av att svika och vara illa förstådd.
I januari är det dags igen för den kurs som är det allra roligaste i mitt jobbliv. En kurs med det lite märkliga namnet Makt, kön, etnicitet och mångfald. Namnet är märkligt valt eftersom det bara delvis är rättvisande, framför allt är det fel att varken klass eller sexualitet nämns - två teman som tar lika stor plats som de andra. Studenterna brukar tycka att det är en bra och rolig kurs och att den tar slut alldeles för fort (och det tycker vi också - jag och min kollega som har kursen tillsammans). De tycker att det är intressant och utmanande att prata om alla teman och kategorier, om intersektionen mellan dem och om sina egna fördomar. Men en sak brukar de inte tycka är så kul eller viktigt: klass. Varenda år slås jag av detta ointresse för klass. Och varenda år försöker jag förstå vad det handlar om och hur jag ska göra för att väcka större lust, större förståelse. Jag tror att Alakoskis bok kan vara ett verktyg. Jag återkommer kring detta!
Och. Jag återkommer kring klass över huvud taget. För det finns hur mycket som helst att säga!
lördag 1 december 2012
Iform kontra Runner's world
Jag har ett personlighetsdrag som jag ogillar (nej jag har flera, men det är inte självkritik jag ska ägna mig åt nu) och det är att jag (alldeles för) lätt faller för reklam för billiga korttidsprenumerationer på tidningar. Såna där 3 nr för 99 kr som sedan går över i en tillsvidareprenumeration (som en inte vill ha men som är ett oskick som tidningarna konsekvent kör med). Och inte nog med det: jag hinner knappt ens läsa de där tre numren som jag faktiskt ville ha.
De senaste tidningarna som har trillat in genom ytterdörren är två stycken som handlar om träning: Runner's world och Iform.
Runner's world är tveklöst den bättre av de två, den jag verkligen försöker hinna läsa igenom och överväger att aktivt behålla (alltså inte bara glömma säga upp). Dels är den fokuserad på min träningsform löpning, och dels är den seriös och hyfsat befriad från trams. Det handlar om löpning som träningsform, om löpartillbehör och om folk som springer. Löpning högt och lågt. Nördigt för den som inte springer, mestadels intressant och givande för den som gör det. En bra genretidning helt enkelt. Men viktigast av allt: den bryr sig inte om vilken kön läsaren har.
Iform vänder sig bara till kvinnor. Det är inget snack om den saken. Lika lite som någon behöver fundera över om t ex King vänder sig till män eller till båda könen. Jag inte gillar principen med en tidning som vänder sig till det ena könet, det är ett grundläggande feltänk att t ex träning skulle vara könsspecifikt. Men jag bestämde mig för att läsa den som det den är: en träningstidning för kvinnor. Ungefär som att jag kan se en Bondfilm för det den är: en snygg och välgjord (oftast) actionfilm med intelligent intrig. Inte en djup och tankeväckande film av Haneke eller Kieslowski.
Här är det på sin plats med ett litet tydliggörande: Jag känner mig ofta fel när jag klumpas samman med andra kvinnor, känner mig sällan hemma med och tilltalad av sådan som tänks apellera till "kvinnor". Jag är inte specifikt otjejig av mig, men jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att tilltalas som tjej. Vare sig av tidningar, filmer etc eller av människor. Det betyder att Iform så att säga slår ur underläge.
När jag läser (dvs bläddrar igenom) Iform blir jag trött. Som en röd tråd löper budskapet att det inte i första hand handlar om att komma i form fysiskt för att må bra utan för att bli snygg och tilltalande. För det är aptitlig en kvinna ska vara! I de nummer jag tittat igenom finns inte en enda bild på en kvinna som ser ut att vara över trettio. I ett nummer finns en artikel om bröstcancer som (tämligen ovidkommande) illustreras av ett antal bilder på nakna bröst. Utan undantag unga, fasta bröst. Trots att vi vet att bröstcancer i första hand drabbar medelålders och äldre kvinnor.
För mig handlar träning om fysisk aktivitet som mål i sig. En svettas och stånkar och blir tomatröd i ansiktet, en går in i sin egen ansträngning och om det finns några mål så handlar de inte om en viss vikt eller jeansstorlek eller om att se yngre ut. Nej, det handlar om mål i form av minskade kilometertider och personbästa på halvmaran. Och som tränande tjej vill jag faktiskt inte läsa om hur jag bäst ska tappa kilon. I den mån jag alls vill läsa om mat så vill jag att det ska handla om vad jag ska äta innan och efter träning så att jag på bästa sätt orkar träna så hårt som jag vill och får ut max effekt av det jag gör. Och då i muskler och förbättrade tider.
De senaste tidningarna som har trillat in genom ytterdörren är två stycken som handlar om träning: Runner's world och Iform.
Runner's world är tveklöst den bättre av de två, den jag verkligen försöker hinna läsa igenom och överväger att aktivt behålla (alltså inte bara glömma säga upp). Dels är den fokuserad på min träningsform löpning, och dels är den seriös och hyfsat befriad från trams. Det handlar om löpning som träningsform, om löpartillbehör och om folk som springer. Löpning högt och lågt. Nördigt för den som inte springer, mestadels intressant och givande för den som gör det. En bra genretidning helt enkelt. Men viktigast av allt: den bryr sig inte om vilken kön läsaren har.
Iform vänder sig bara till kvinnor. Det är inget snack om den saken. Lika lite som någon behöver fundera över om t ex King vänder sig till män eller till båda könen. Jag inte gillar principen med en tidning som vänder sig till det ena könet, det är ett grundläggande feltänk att t ex träning skulle vara könsspecifikt. Men jag bestämde mig för att läsa den som det den är: en träningstidning för kvinnor. Ungefär som att jag kan se en Bondfilm för det den är: en snygg och välgjord (oftast) actionfilm med intelligent intrig. Inte en djup och tankeväckande film av Haneke eller Kieslowski.
Här är det på sin plats med ett litet tydliggörande: Jag känner mig ofta fel när jag klumpas samman med andra kvinnor, känner mig sällan hemma med och tilltalad av sådan som tänks apellera till "kvinnor". Jag är inte specifikt otjejig av mig, men jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att tilltalas som tjej. Vare sig av tidningar, filmer etc eller av människor. Det betyder att Iform så att säga slår ur underläge.
När jag läser (dvs bläddrar igenom) Iform blir jag trött. Som en röd tråd löper budskapet att det inte i första hand handlar om att komma i form fysiskt för att må bra utan för att bli snygg och tilltalande. För det är aptitlig en kvinna ska vara! I de nummer jag tittat igenom finns inte en enda bild på en kvinna som ser ut att vara över trettio. I ett nummer finns en artikel om bröstcancer som (tämligen ovidkommande) illustreras av ett antal bilder på nakna bröst. Utan undantag unga, fasta bröst. Trots att vi vet att bröstcancer i första hand drabbar medelålders och äldre kvinnor.
För mig handlar träning om fysisk aktivitet som mål i sig. En svettas och stånkar och blir tomatröd i ansiktet, en går in i sin egen ansträngning och om det finns några mål så handlar de inte om en viss vikt eller jeansstorlek eller om att se yngre ut. Nej, det handlar om mål i form av minskade kilometertider och personbästa på halvmaran. Och som tränande tjej vill jag faktiskt inte läsa om hur jag bäst ska tappa kilon. I den mån jag alls vill läsa om mat så vill jag att det ska handla om vad jag ska äta innan och efter träning så att jag på bästa sätt orkar träna så hårt som jag vill och får ut max effekt av det jag gör. Och då i muskler och förbättrade tider.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)