Översätt! Du får en vecka!

Ingen har väl missat att Harry Potter-författaren JK Rowling har skrivit en bok "för vuxna" - vilket i sig är en märklig kategorisering, jag vet många vuxna som med stor behållning läst böckerna om barnen på trolldomsskolan Hogwarts. Men hur som helst. The casual vacancy heter det nya verket, som nu i dagarna har kommit i svensk översättning: Den tomma stolen.

Jag kan på en gång avslöja att jag inte har läst boken och att jag inte heller kommer att göra det. Detta är ingen recension, men inte heller något försök att motivera mitt ointresse för detta stycke text. Även om de recensioner jag sett hittills varit tämligen nedgörande, så var mitt intresse lågt från början. Jag läser annat och så var det bra med det.

Det som fångar mitt intresse är en annan sak, nämligen hur översättningen gått till. Jag läser i GP en kortintervju med Helena Hansson som är en av sex (!) översättare som tillsammans översatt The casual vacancy till svenska. På en vecka! Man kan väl inte översätta en hel roman på en vecka, tänker jag. Men jo, det kan man. Om man delar upp den och tar varsin bit. 80 sidor var. 16 sidor om dagen. Och det är väldigt mycket! En översättare som förlaget visar respekt, som får tid att göra sitt jobb ordentligt, brukar ligga på runt 5 sidor om dagen. Som ett exempel, för att sätta saker i perspektiv lite grand: Erik Andersson fick fyra år på sig när han tog sig an uppdraget att nyöversätta James Joyses Ulysses. Fyra år på heltid! Om vi räknar med att han bara jobbade på vardagar (vilket jag inte tror att han gjorde) blir det 4 sidor om dagen. Det säger något om vilket värde som tillmäts olika texter.  

Ett första steg i en översättningsprocess är vanligtvis att läsa igenom det som ska översättas (oavsett om det är en roman, en fackbok eller en bruksanvisning). Om det är prosa eller poesi kanske översättaren läser mer än en gång för att skapa sig en känsla för författarens språk och ton och få ett grepp om vad texten vill säga till läsaren. En översättning är ju något annat än att köra texten genom Google Translate.

Men här gällde andra utgångspunkter. De som skulle översätta Rowlings bok fick inte tillgång till texten förrän samma dag som arbetet med översättningen skulle börja. Ingen tid eller möjlighet att läsa igenom först, alltså. Varför detta då? Jo, för att man på det brittiska förlaget var så rädda att texten skulle läcka ut och hamna på nätet, att folk skulle nätdela och inte köpa. Som om det är en reell risk... Hur det än står till med paranoian hos brittiska bokförslag så ledde det till att översättarna bara hade att hugga in på sina tilldelade 80 sidor, mitt i berättelsen. Och göra sitt bästa av en hopplös uppgift.

Men, frågar vän av ordning, varför var det så himla bråttom? Jo, svarar det svenska förlaget Wahlström & Widstrand: vi måste se till att få ut en översättning snabbt för annars köper folk boken på engelska. Det kan hända att de har rätt i sin analys. En får utgå från att de har koll på den saken. Och det är måhända så att "folk" hellre köper en tafflig (för det kan inte bli annat med de förutsättningarna) översättning än läser boken på originalspråket. Men dels haltar resonemanget. Om nu "folk" är så angelägna att de köper boken på engelska istället för att vänta så har de uppenbarligen förmåga att läsa på engelska. Och dessutom borde det väl vara så att hastigt utprånglade och dåligt genomförda översättningar snarast ökar "folks" benägenhet att läsa böcker på originalspråk? Så funkar jag i alla fall.

Jag undrar om inte de ansvariga på förlaget gör sig skyldig till en tankevurpa här. Eller är det så illa att "folk" hellre läser dålig svenska än (bättre) engelska? Om det är på det senare sättet är det sorgligt. För alla inblandade.

Knattetimmen och pappan

Varannan lördag sänder Radio P4 ett program som heter Knattetimmen, ett ring-och-fråga-experterna-program om barn. Barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén och barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin står för expertisen och de som ringer är mestadels föräldrar men även en och annan mor- och farförälder dyker upp och ställer oroliga frågor.

Radions ljud är en bakgrund till mellanrummet mellan frukosten och dagen. Eftersom mitt yngsta barn snart är tonåring - programmet handlar om små barn - lyssnar jag inte för att ta till mig av råden som sådana. Jag lyssnar för att det är intressant att analysera vad som sägs, dvs vad som enligt Alfvén och Hallin utgör rätt sätt att förstå och hantera små barn. Hur ser föräldranormen ut 2012.

Samtalen tar barnets perspektiv och handlar om att vi vuxna ska förstå vad de går igenom i sina olika utvecklingsfaser. Den bild jag får är att Alfvén och Hallin ställer initierade frågor om både barnet och kontexten för att ringa in vad det handlar om och sedan lyssnar uppmärksamt i syfte att förstå innan de levererar analyser och goda råd. Det är samtal och jag uppfattar dem som horisontella.

Alfvén och Hallin är konsekventa och visar väldigt tydligt att föräldrars förståelse och barns kompetens är centralt. Det kan inte gå någon förbi att normen är: barn är kloka och kompetenta och föräldrars uppgift är att låta dem spela ut alla register de har. Man kan tycka vad man vill om det. Men det är inte det jag ska göra nu.  

Igår hände något som fick mig att lyssna lite mer uppmärksamt än jag oftast gör. En pappa ringde! Han ställde frågor om en trotsande tvååring som kastar saker, skriker och tar plats. Och vips förvandlades Alfvén och Hallin till två kuttrande hönor med von oben-attityd. Den seriösa och inkännande tonen som vanligen kännetecknar samtalen var som bortblåst. De fnissade och flamsade, och pratade på ett övertydligt sätt, som om mannen vore lite bakom flötet och inte fattade att man måste lägga undan de saker man är rädd om och att barn utvecklas. Som om han (en pappa) vore någon slags pajasfigur som kommer in från sidan och gästspelar och därmed inte riktigt fattar hur det är att vara förälder. Tvååringar är såna, förstår du. Och eftersom han är förälder lite på en kant kan man skratta åt honom, åt hans problem och funderingar.

Attityden var både respektlös och oseriös och visade den kluvenhet inför mäns närvaro i det som rör barn som jag tror är ett viktigt skäl till att fortfarande bara en liten andel av föräldraledigheten tas ut av män: många kvinnor vill inte ha mäns inblandning. Den man som tar sig in i det traditionellt kvinnliga revir som barnens vård och uppfostran utgör får finna sig i att bli skrattad åt och att få sina funderingar förringade.

Det finns de som menar att det inte är mer än rätt eftersom det är vad som möter kvinnor som befinner sig på områden där män sätter ramarna (dvs nästan alla områden utanför hemmet). Att det på något sätt skulle vara ok att kvinnor bossar runt och har en paternalistisk attityd på ett område eftersom män har det på alla andra områden. Jag tror att man har cyklat i diket om man tänker så. Vi snabbar inte på utvecklingen mot verkligt delat föräldraansvar genom att göra hälften av alla föräldrar till några som det är ok att skratta åt och som mest ska göra vad den andra hälften instruerar dem att göra. Kvinnor vet inte mer om barn än män. Män är lika bra föräldrar och har lika stor rätt att vara förälder på sitt sätt. Det är sorgligt att anlitade experter inte har fattat det.    

Soppkök Stockholm är inte staten

På Svenska Dagbladets ledarsida kan man idag läsa en kommentar av Maria Ludvigsson, om Soppkök Stockholm. Hon inleder med att berätta var man kan hitta dem och vad de gör (Vid Björns Trädgård på Söder. Delar ut mat och kläder till hemlösa.) Gott så och med sanningen överensstämmande. Men sen gör Ludvigsson sig skyldig till två felaktigheter.

Det första felet: hon påstår är att Soppkök Stockholm "sviktar i tron på sin egen kraft" eftersom de säger att sådana här initiativ inte ska behövas. På föreningens blogg kan man läsa följande:

Soppkök Stockholm är ett initiativ taget av privatpersoner med syftet att resa den akuta frågan om hemlöshet. Stadigt ökar antalet hemlösa och med dem ett enormt mörkertal av papperslösa och andra behövande. Soppkök Stockholm vill engagera såväl allmänhet som beslutsfattare i arbetet med att nå en långsiktig lösning på problemet.

Målet är att soppkök ska inte behöva finnas! 

Att säga att ett samhälle där det finns hemlösa, där människor  uppenbarligen trillar igenom det sociala skyddsnätet, är ett samhälle med mer att jobba på, det är inte detsamma som att svikta i tron på sin egen förmåga att hjälpa. Det är att både argt och ledset säga att det är för djävligt att vi behövs, men när vi nu behövs så finns vi här. 

Det andra felet: Ludvigsson påstår är att "ni, bästa arrangörer, är samhället". Det vill säga: det som ni vill  ska hända, det händer redan. "Samhället" tar hand om de hemlösa. Jodå jag vet också att det är vi alla som är samhället, vårt samhälle, i en massa bemärkelser. Men jag vet också att det samhälle som Soppkök Stockholm pratar om, som de vill ska göra mer, är staten - dvs vi alla genom våra folkvalda och  våra myndigheter och med våra skattepengar som resurs - ska göra mer. 

Jag vet inte om Ludvigsson bara låtsas att hon inte förstår det eller om hon verkligen inte förstår, men det kvittar egentligen. Det är lika illa.