måndag 23 juli 2012

Bilder på människor

Varje gånger jag reser iväg har jag en ambition (ja, vid sidan om att trivas och ha det bra tillsammans med den eller de jag reser med, hinna uppleva så mycket som möjligt och ändå landa) och det är att fotografera okända människor. Jo, jag skulle vilja göra det på hemmaplan också, jag önskar att jag vågade, men än så länge är jag inte där. Det känns inte bekvämt att bränna av bilder på människor jag inte känner här i hemmastaden.

Men på Zakynthos och i Barcelona, sommarens resmål, gick det bra. Och jag tycker om att titta på de bilderna nu efteråt. De säger mycket om platserna jag varit på.    

Meloner, alltid dessa meloner. I värmen mitt på eftermiddagen är det skönt med lite skugga.  

I Barcelona utnyttjar människorna sina parker  



Gräsmattan nere vid stranden - givet ställe för kvällens picknick. 



Ingen soffa ledig? Under ett träd går också bra. 

Trappan framför katedralen
En pratstund på La Rambla - gatan vi undvek

Kompisar


söndag 22 juli 2012

Lehanes oförmåga att skildra kvinnor

Jag insåg i ett samtal med Eddy vad det är jag har svårt för hos Dennis Lehane (och många andra manliga författare!), nämligen hans sätt att beskriva kvinnor. Det vill säga: hans oförmåga att göra en helgjuten och trovärdig människa av i det här fallet Angie Gennaro. Hon är för mycket av manlig våt dröm för att bli verklig under min läsning: tuff men ändå vek och skör, skitsnygg men ändå coolt ointresserad av sitt utseende, skönt slarvig men ändå med ett skinande rent badrum. Kanske tror Lehane att han har skapat en spännande och mångbottnad gestalt, men för mig funkar det inte alls. Jag tror inte för ett ögonblick på att Angie Gennaro finns. Och när jag inte tror på henne så bryr jag mig inte heller om henne. Det enda jag har lust att göra är att säga "torka dreglet från hakan, hörru!" till författaren.

Jag undrar ofta varför män över huvud taget ger sig på att skriva om kvinnor. När de så uppenbart inte kan! Lehane - och många med honom - vill antagligen ha en kvinnlig huvudperson (bredvid den manliga diton) för att det blir bättre dynamik. Lite sex (eller möjlighet till-). Men när de inte ror det iland vore det bättre att låta bli. Och skriva om bara män.  

lördag 21 juli 2012

Frustration inför Foster Wallace

David Foster Wallace är en amerikansk kultförklarad (åh detta underbara nittiotalsord!) författare som tog livet av sig 2008. (Undrar om det finns ett samband: är han kultförklarad för att han tog livet av sig eller är det tvärtom?) Hur som helst. Jag hade missat DFW-hypen (ja han har ett smeknamn) lite och visste inte mycket om honom när jag tidigare i sommar läste The Pale King (Blek kung), den bok han skrev på när han dog och som nu har getts ut med hjälp av redaktören Michael Pietsch. Det faktum av boken är ofärdig är en del av läsningen och ger en slags intimitet som jag inte är säker på om jag tycker om eller inte. Eller: jag tycker om den men jag blir också irriterad. Mest på mig själv kanske, eftersom jag inte kan låta bli att ägna mig åt ett relativt meningslöst spekulerande i vilka avsnitt som är "klara" och vilka Foster Wallace hade velat jobba mer med. Jag har också ett kluvet förhållande till genren författares självbiografier. Jag  tycker om att tänka kring litteratur men jag tycker ofta att det förstör läsupplevelsen att ta del av funderingar om hur en bok och dess gestalter kom till. Inte för att jag tror att det är på riktigt och därmed inte vill få illusionen krossad, utan för att jag vill tänka själv. Inte bli skriven på näsan.

Jag läser aldrig en hel recension. Det finns nämligen, mig veterligen, inte en enda recensent som kan avhålla sig från att berätta vad boken handlar om. Som om man måste göra det för att kunna tycka något om den. Jag vill få lästips men jag vill sedan i allt väsentligt bilda mig min egen uppfattning. Däremot kan det vara givande att i efterhand ta del av recensioner. Det blir lite som att samtala om boken med en vän, dela upplevelsen.

När det gäller The Pale King har jag läst ganska många recensioner och det har hjälpt mig att förstå en bok som jag hade svårt att ta till mig men som ändå fascinerade mig såpass mycket att jag tog mig i genom alla 700 sidorna. Jag kände inte igen mig själv när jag läste den, förstod inte vad som drev mig till att läsa vidare. Jag var flera gånger nära att lägga den ifrån mig men kunde inte. Den brittiska författaren Zadie Smith har sagt att hon flera gånger har kastat Foster Wallaces böcker tvärs genom rummet i ren frustration, men att hon plockat upp dem och läst vidare. Jo, så är det: det är något magnetiskt, något som gör att man dras in i texten trots att man varken förstår eller tycker om det man läser. Utan att över huvud taget gå in på handlingen kan jag säga att The Pale King bitvis är så tuggig och tjatig att jag sånär både slutar läsa och börjar skumma/hoppa framåt. Särskilt de många och långa fotnoterna o-lockar. Men jag läser och som jag belönas! Mitt när det är som trögast glimrar det till och Foster Wallace levererar ett kapitel (och ett till och ett till) fullproppat med skarpsynta berättelser om det mänskliga. En Franzen eller en Oates skulle le och nicka igenkännande. Det är helt enkelt ruskigt bra! Värt besväret många gånger om.

Det sägs att Foster Wallace hade ADHD och att det var därför han skrev så nervigt och för mycket. Jag  vet inte hur det är med den saken, vare sig själva diagnosen eller det kausala sambandet mellan den och hans sätt att skriva. Jag vet bara att jag tycker om, motvilligt. Och att jag just börjat läsa The Broom of the System (Systemets sopkvast) som är en färdig bok. Och att den är lättare att ta till sig. Återkommer med en fundering kring den senare!

torsdag 19 juli 2012

Underbara Monika Fagerholm

Det finns författare som jag tycker om direkt. Från första meningen. Som jag vet på en gång att jag vill läsa allt av. Helst i sträck. De är många och de är olika men omedelbarheten har de gemensamt. Paul Auster, Joyce Carol Oates, Haruki Murakami, Sara Lidman... Favoriter som jag alltid kan återvända till.  Och veta vad jag får utan att veta ett dugg.

(Det finns förstås också sådana som är omedelbara på det motsatta sättet: så att jag direkt känner att detta tycker jag inte om.)

Och så finns det författare som är som rödvin eller kaffe för en tonåring. Det smakar räv men man dricker ändå. Författare som jag inte alls gillar först men som jag ändå vill läsa, för att jag tror på de som tipsat, för att vill tycka om det. Så jag ger dem en chans till och en till. Fast det tar emot. Och så plötsligt. Släpper det. Och jag sugs in och vill bara läsaläsaläsa och aldrig lägga ifrån mig.  

Monika Fagerholm är en sådan författare. Den första bok jag försökte läsa var Underbara kvinnor vid vatten. Jag ger vanligen en bok femtio sidor, har den inte gripit tag då ger jag upp. Så inte med denna: jag läste drygt halva innan jag slutligt insåg att nej, detta går inte. Det gick trögt och kändes torrt som fnöske. Andra gången var det Den amerikanska flickan. En av mina bästa vänner hade läst den och var såld på det där sättet som man nästan aldrig blir. Sådär så att hon bar med sig boken, för alltid. Förändrad av den. Jag läste mer än femtio sidor den gången också men ändå: det gick inte. Inget hände, inget förändrades. Jag kände bara en tung och trött motvilja.

Men så åkte jag på sola och lata mig-semester till Tunisien och en av de böcker som fick följa med var Den amerikanska flickan. Jag har ingen aning om vad av allt som hände i mitt liv mellan försök ett och två som vad avgörande men något var det, för den gången - vid en pool i en tunisisk turistort - läste jag som en utsvulten. Hela boken på två dagar. Och var fortfarande hungrig. Och väldigt förvånad. Så fort jag kom hem köpte jag fortsättningen - Glitterscenen - och när jag för ett tag sedan hittade hennes Diva på en loppis (den är slut på förlaget) var det som att hitta pengar i rännstenen. Den åkte med till Barcelona och tog slut lika snabbt som en chokladask på julafton. Jag är såld, förändrad, förälskad. I Monika Fagerholms bokvärld.

Vad är det som är så speciellt med Monika Fagerholm då? Samma sak som gör att det tar emot, tror jag.  Hennes omtagningar, den uppbrutna kronologin, att hon nöter in det som är viktigt och närmar sig smärtan, det största och viktigaste med cirklande rörelser. Obevekligheten. Och att hon skriver om landet. Människor på landet och människor som har idiotiska drömmar utan att de känns ett dugg idiotiska. Utan bara väldigt mycket som människor. Jag blir säker på att de finns och jag bryr mig om dem. Och det är centralt.

Dennis Lehane och andra

Semester är lika med läsning. Jag läser i och för sig alltid, både i jobbet och på fritiden och går ingenstans utan att ha (minst) en bok med mig. Att tvingas vara utan möjlighet att läsa är en av de saker som gör mig mest stressad och otålig, alla kategorier. Men sommarens ledighet ger möjlighet att läsa i långa sjok på ett sätt att vardagen med jobb sällan gör. Dagar på stranden, flygresor (och väntan på desamma) eller bara hemma i soffan. Timmar utan avbrott.

Häromdagen flög jag hem från Barcelona och läste då mesta delen av en Dennis Lehane-... Vad ska jag kalla dem, de där böckerna om Patrick Kenzie och Angie Genarro? Deckare känns inte riktigt som rätt epitet. Vara hur det vill med den saken, de tillhör hur som helst en kategori böcker (ganska bred och odefinierad) som jag uteslutande läser på sommaren: böcker som har mord och jakten på mördare som centralt tema. I Lehanes fall är det action, sadistiskt våld och rapp dialog av ett slag som jag är kluven inför. Det går inte att sluta läsa men det går inte heller riktigt att motivera varför jag läser vidare. Jag blir inte skrämd, men jag blir äcklad och illa till mods. Språket är hejigt och jodå, kanske talar folk så i Bostons polis-/undre värld, vad vet jag? men det lämnar mig tom. Inte en enda formulering dröjer sig kvar när jag efter drygt femhundra sidor vet vem mördaren är och varför han är det.

Tidigare i sommar läste jag en bok av Henning Mankell (Mördare utan ansikte) och en av Åsa Larsson (Solstorm). Två böcker som liknade varandra på många sätt: en lugn lunkande beskrivning av livet på den svenska landsbygden, om vardag och det som lurar under ytan. Människorna hos Larsson kanske inte kändes helgjutna i alla avseenden (Mankell är i det avseendet betydligt mer intressant) men jag kunde ändå tro på dem och känna att jag brydde mig om dem. Ändå berör deras liv mig inte så pass mycket att jag tänker på dem när jag slagit igen boken för sista gången. De försvinner. Spårlöst. Det gjorde däremot inte Diva, den unga huvudpersonen i Monika Fagerholms bok. Men det och henne vill jag ägna en egen bloggpost!


fredag 6 juli 2012

Spiderman och filmens könsnormer

Mulna sommardagar går folk på bio och ser den nya Spiderman-filmen. Jag vet inte vad som är nytt med den, egentligen, mer än att det är en ny regissör, en ny kille som spelar han i den röd/blåa pyjamasen, han som bokstavligt talat klättrar på väggarna. Det är inte heller det jag vill ska skiva om här. Nej, det jag tänker på har sin upprinnelse i att jag funderade på den Spiderman som Toby Maguire gav kropp åt. Det ska sägas med en gång att jag aldrig läste vare sig Spindelmannen, Fantomen eller motsvarande hjälteserier som liten. Därmed har jag varken några egna bilder att jämföra med eller någon nostalgisk ingång när jag ser filmerna som baseras på serierna. Om sanningen ska fram har jag heller inte sett så himla många av dem, men Spiderman har jag sett och jag tyckte om den. Jag tyckte särskilt om den där veka, lilla killen som Toby Maguire gör när han inte är Spiderman.

Och det är just det som är det intressanta: att jag - till skillnad från filmens kvinnliga huvudroll, spelad av Kirsten Dunst - tycker mer om honom när han inte är hjälte. Och att jag inte tror att jag är ensam om det. Om vi lämnar Spiderman-exemplet så skulle jag vilja påstå att jag vet att många tjejer (majoriteten rentav) i det verkliga livet tycker att snälla, vanliga killar är mycket mer intressanta än vardagens motsvarighet till tuffa superhjältar.

Vad är det då som gör att så många filmer reproducerar en bild där tjejer hänger i klasar runt tuffa män av olika slag (t o m odrägliga kräk visas ofta upp som tjejmagneter) medan de snälla, schysta, "vanliga" killarna bara får vara kompis med tjejer, alternativt ignoreras helt? Jag tror att det handlar om att män (ja, de flesta filmregissörer är ju fortfarande män) verkar ha ett outtömligt behov av att bearbeta detta. Att det är ett trauma som många män bär på: de upplever att de är bra personer men att ett annat beteende/agerande verkar vara mer framgångsrikt. Inte bara i jakten på tjejer (ja, jag vet att jag är heteronormativ nu) utan även på jobbet, i sportens värld etc.

Vilket ansvar kan man kräva av de män som faktiskt har lyckats, dvs är framgångsrika filmregissörer, att de ska ge oss (och våra barn) en annan bild? Att de ska sluta använda filmmediet för att bearbeta sina egna känslor av litenhet och otillräcklighet? Jag kan tycka att det finns ett sådant ansvar att ta.

Jag vet så klart att filmen är en del av det samhälle vi lever i och att det inte är så enkelt, att man inte bara kan gå på i ullstrumporna och göra andra typer av filmer, där andra bilder reproduceras. Det finns en massa hänsyn att ta, inte minst ekonomiska. De som ägnar sig åt publikundersökningar skriker högt om risken för att publiken sviker om budskapet är för udda (om en film t ex skulle sälja in en annan bild av manligt och kvinnligt). Men jag tycker att det är sorgligt att mina tonåringar också ska matas med bilden av att den tuffa killen får den söta tjejen medan den blyga snälla blir utan. Och att tjejer ska vilja ha den tuffa killen, även om han är ett svin.