torsdag 12 januari 2012

Knausgård - äntligen

Jag kapitulerade och önskade mig första delen av Karl-Ove Knausgårds Min kamp i julklapp. Och fick den. Och läste den. På två dagar. Läste på det vis som en bulimiker äter, i glupande stora tuggor.

Var den bra då? Ja. Jo. Den är bra, men inte bra på det sätt som t ex Jonathan Franzen eller Joyce Carol Oates eller Haruki Murakami är bra. Eller Paul Auster. Inte bra på det sätt som innebär att man inte vill invända något. Att det till både form och innehåll är helgjutet, att man kan lämna över sig till läsandet och lita.

Min kamp är oemotståndlig i betydelsen Jag kan inte sluta läsa därför att den gör ont. Därför att man vill vara nära någon som berättar så naket om sig och sitt. För att det känns som ett svek att sluta läsa, kanske. För att man känner sig utvald. Det finns en direkthet (jag väljer att inte kalla det äkthet) som jag inte kan bortse från. Jag kommer att läsa tvåan och trean och-. Alla. Men jag längtar mer efter att Jonathan Franzen ska få ur sig nåt nytt.

Demokratin och spegeln

Statsvetaren Leif Lewin skriver i dagens SvD om demokrati och politiker. Om kompetens, representation och ansvar. Gamla favoritämnen. Kanske är det därför jag blir så provocerad. Hans poäng är nämligen att det inte spelar någon roll vem politikern är. Varken vad hen har för utbildning eller, antar jag, klasstillhörighet, kön, etnisk bakgrund (jag använder det begreppet trots all den komplexitet som ryms i det) etc antas betyda något. Nej det enda, menar Lewin, som är av vikt är att politikern kan utsättas för det ansvarsutkrävande som innebär att om hen missköter sitt uppdrag så är det adjöss vid nästa val. Denna mekanism, som i vår demokrati modell 2012 inte fungerar - vare sig i Sverige eller någon annanstans - är givetvis viktig! Jag påstår inget annat. Självfallet håller jag med Lewin om att det är problematiskt att mycket av det politiska beslutsfattandet sker på så dolda arenor att folket (varifrån demokratin ska utgå) inte kan avtäcka var makten egentligen finns och därmed inte heller förmår peta bort den som inte agerar i enlighet med folkviljan.                                  

Men detta betyder inte att representation är en oviktig och ointressant fråga! SvD:s undersökning av vilken utbildning våra statsråd har och hur många år av sitt liv de ägnat åt att vara avlönade heltidspolitiker visar möjligen upp något som har med klass att göra (beroende på hur detta definieras) men knappast något mer. Det var inte heller SvD:s ambition. Jag läser inte in att man hade någon tanke på att visa upp i vilken mån regeringen (i det här fallet) kan sägas spegla det svenska folket vad gäller utbildning och försörjning. En sådan jämförelse var inte målet.

Jag skulle däremot gärna se att en sådan studie gjordes och fick uppmärksamhet. Vilka är de människor som säger att de representerar oss? Varifrån i landet kommer de? Eller kommer de (eller deras föräldrar) från något annat land? Vilket kön har de? Har de pluggat på universitet och i så fall vad? Hur gamla är de? Är de troende? Vilken sexuell läggning har de?

Man kan fortsätta rada upp egenskaper (tillåt mig att använda det ordet på ett lite trubbigt sätt) som spelar roll för hur människor lever sina liv, vilka möjligheter de har och vilka hinder de möter. Som spelar roll, inte bara för hur de är och agerar som politiskt förtroendevalda utan också, och kanske minst lika intressant: om de ens är politiskt förtroendevalda. Vi vet tillräckligt mycket om sammansättningen i t ex den svenska riksdagen för att kunna säga att den inte i särskilt många avseenden utgör en spegelbild av folket. Vad betyder det? Spelar det någon roll? Ja, det gör det! Det spelar roll därför att människor har olika erfarenheter, olika intressen och kunskaper. Men det spelar framför allt roll därför att det bevisar för oss att alla inte har samma möjlighet att bli politiskt förtroendevald. Om det var så att alla människor hade samma chans, om politiken var öppen för alla - då skulle regering och riksdag vara ett mini-Sverige med avseende på ålder, klass, kön, etnicitet etc.

Det är det inte. Och det är ett problem.