tisdag 31 maj 2011

Naturligt - och inte

SvD:s Under strecket handlade i lördags om löpning.
Eller rättare sagt: om böcker om löpning. 
 Janne Holmén som själv är van långdistansare
(och fil dr i historia - vad det nu har med saken att göra ...)
skriver om löpningen som trend och hur det  - såklart - ger utslag
i litteraturen också. 
Utöver att löpning är trendigt är tydligen det senaste att man ska vara
en naturlig löpare.
Helst ska man springa barfota eller i såna dära sockiplast med tår
Fixar man inte det kan det duga med tunna, enkla löparskor
Lite 70-tal sådär...
Big no no är såna skor som jag och de flesta andra
som springer långt på asfalt har:
stötdämpade skor med luftkuddar och jox.
Det är onaturligt 
och man riskerar att skada sig, springa mer än kroppen tål
etc obehagligheter

Jag är absolut positivt inställd till att man funderar över vad som är
naturligt och inte, vad kroppen mår bra av och inte
Men jag är helt övertygad om att min kropp mår bra av de ca tre mil i veckan
som jag springer med mina luftkuddeskor
Och jag är lika säker på att jag inte skulle kunna springa en tiondel av den
sträckan i sockiplast.

Knausgård och principerna

Jag har en princip (bland flera) och det är
att aldrig uttala mig om en bok som jag inte har läst.
Princip är inte lika med Så agerar jag alltid
Det handlar mer om hur jag tycker att man bör agera

Jag har inte läst Karl-Ove Knausgårds Min kamp-serie
Alltså bör jag inget säga.
Men om Mikaela Blomqvist i dagens GP ger en korrekt
beskrivning av del 2
(som kommer på svenska nu i dagarna).
Om det handlar om en skaaapande man som skriver om hur instängt det är att leva med familj.
Om hur barnen och hustrun klänger på och tråkar ut honom.
(punkt punkt punkt)
Ja då vet jag inte.
Måste jag läsa boken för att sedan ha rätt att bli arg?

måndag 30 maj 2011

Utmaning i vardagen med barn

Att det är en utmaning att vara feminist och förälder skriver
nog de flesta under på.
Jag blir dagligen irriterad på saker i min omgivning som rör barnen.

goSupermodel, ett onlinespel som är den senaste favoriten
för min elvaåring, fick mig att se rött idag
När hon loggar in så hälsas hon välkommen med orden
Tjena tjejen! Så du vill bli supermodell? 

Tjejen?
Supermodell?

Är det otänkbart att en kille skulle vilja spela spelet?
Är det otänkbart att den som spelar vill blir nåt annat som har med kläder att göra, än modell?
(T ex designer, inköpare, fotograf)
 
Och då har jag inte ens nämnt de ideal som förmedlas ...

Snurrar bland begreppen

Dagens funderingar handlar om en massa ord.
Filosofiska begrepp som jag inte får kläm på.
Jag läser och skriver, bläddrar i böcker och bloggar.
Det lossnar - tror jag - men sen trasslar det till sig igen.
Vad är egentligen assemblage och haecceity?
Hur hänger de här begreppen ihop? 
Och hur förhåller de sig till quiddity, hypokeimenon, substance
och noumenon?
Jag skriver om och försöker förstå människor.
Det är som alla vet inte så lätt.
Och det ska det nog inte vara.
Jag tror att jag kommer att bli hjälpt men just nu
är det mest rörigt.

Om hypokeimenon är 
”the substance which persists in a thing going through change. 
It’s essential being” 
uppstår frågan: hur mycket kan man ta bort utan att denna försvinner? 
Finns det ett "skal" runt denna kärna som gör att den är skyddad mot att försvinna? 
Om det är en människa: vad kan tas bort utan att hennes jag försvinner? 

Om haecceity är "the entire assemblage in it’s aggregate" är det då så att 
assemblage är hederskulturen och haecceity det 
som ”kännetecknar” (nej det är inget bra ord) 
varje människa som lever i en hederskultur? 
Är det individens haecceity att vara en ”hedersmänniska”?
Assemblaget "samlat hos" en människa blir till en egenskap hos henne?

Jag snurrar vidare. 

torsdag 26 maj 2011

Politikerförakt

Malin Lernfelt skriver om politiker med maktambitioner
i dagens GP.
Eller rättare sagt: hon skriver om statsvetaren Patrik Öhberg
som disputerar imorgon på en avhandling om ovan sagda.
Jag har inte läst avhandlingen och vet inte om jag är sugen på att
göra det heller.

Men det är inte Öhbergs avhandling jag vill kommentera här utan
det Lernfelt skriver om den.
Jag blir egentligen inte förvånad,
men likafullt trött när hon måste slutklämma med
att det är bättre med politiker som är tydliga med att de
har maktambitioner än med
"hycklare som ljuger väljarna rakt upp i ansiktet"

Ursäkta mig, var finns det ömsesidigt uteslutande
i dessa båda personlighetsdrag/beteenden?
Kan en maktlysten person inte ljuga?
Är en blygsam person per definition en lögnaktig smygstreber?

Det brister i logik och luktar politikerförakt lång väg